Derpå den förvägne sällen
Ännu en gång fram sig sparkar;
Venstra skidan bröts vid remmen
Och den högra under hälen,
Invid handen ena stafven,
Och den andra invid doppskon.
Sjelf sprang sedan Hiisi-elgen,
Att ej hufvudet ens syntes,
Ej en skymt för ögat skönjdes
Och för örat intet hördes.
Derpå muntre Lemminkäinen,
Sjelf den sköna Kaukomieli
Visste ännu annan utväg,
Hittade på annat medel.
Höjande sin röst han sade,
Talade med dessa orden:
"Monne jag nu skidar långsamt,
Monne makligt fram jag skrider?
Långsamt går den svage mannen,
Kraftlös man på staf sig stöder.
Mina höskor af jag kastar,
Kläder på mig vinter-skorna,
Strumporna för hösten gjorda,
Att till Metsola nu fördas,
Mig bege till skogens tärnor,
Till de blåa jungfrurs boning,
Inom barrträds-borgens hägnad.
Mina skidor blifva nötta
Silfver-skidorna förtunnas,
Tager Hiisis lätta skidor
Lempo-gudens alträds skidor.
Uppå Hiisis mark jag skidar,
Sväfvar öfver Lempos länder
Hän mot randen utaf öknen,
Skogen, som i fjerran skymtar,
Dädan skymtar öken-skogen,
Blåa randen dädan skimrar.
Dit mig göres lust i hågen,
Dit mitt sinne städse längtar,
Till de andra männers skogar,
Kämpars vidt aflägsna öknar.
Tar jag mina trenne hundar,
Valpar fem med yllne svansar,
Hundar sju med ring om halsen.
Manar hundarna till jagten,
Ordnar skyndsamt mina bågar
Och till mina skidor talar.
Skidan är en fotens frände,
Handens bundsförvandt är bågen,
Trä är pilen eller perta.
Byens ros, du fjerran hörde,
Du min hund, far fram som nystan,
Kräla som en mask, min skida.
Sådan på min hund är svansen,
Som den skönsta gran i skogen;
Ögon har min hund så stora,
Som den största ring i betslet,
Och dess tand jemväl är lika
Med en lie uti Estland.
Du bland mina hundar skönast,
Ibland mina djur det bäste!
Spring nu hän och skyndsamt ila
På de öppna svedje-länder;
Hasta dit åt andra nejder,
Bort till Metsola det ljufva,
Det vaksamma Tapiola.
Om ett omildt väder skulle
Piska på min lilla racka,
Jag helt enkelt så blott säger,
Som min fader fordom sade:
'Tellervo, Tapios jungfru,
Mielikki, skogs-sonens hustru!
Lifva upp min hund att ljuda,
Reta vädraren att skälla
Uti dunkla öde-skogen,
Inuti den gyllne öknen.
Vänd mot bågen vildbråds-lukten,
Kasta ångan mot mitt vapen,
Imman ifrån fjerran skicka,
Sänd på afstånd redan lukten.
Bringa den i hundens näsborr
Både under köld och väta,
Uti storm och regnigt väder,
Att mot rofvet hunden löper,
Springer rätt på villebrådet
Uti Metsola det ljufva,
Det vaksamma Tapiola'.
Så min fader fordom sade,
Yttrade den gamle mannen,
När hans hund ej sprang åt rofvet,
Misste tog om villebrådet:
Hvem har nu min hund förderfvat,
Hvem har skadat bruna valpen,
Stoppat till på honom nosen,
Hämmat gyllne väderkornet,
När ej hunden skäller säkert,
Valpen tar om rofvet misste?
Nog jag hundens ursprung känner,
Tror mig veta valpens början.
Valpens känsel är från vinden,
Vårens vind har hunden alstrat.
Blinda skökan uti Pohja,
Ulappalas blinda qvinna
Låg med ryggen vänd åt vinden,
Sidan emot hårda vädret,
Ryggen vette emot vester,
Var åt norr helt litet riktad;
Vinden böjde pelsens fållar
Vårens vind upp kjorteln blåste.
Hafvande hon blef af vinden,
Blef af vårens vind befruktad.
Hvad är det, hon bär i skötet?
Bär en hund uti sitt sköte,
Liten valp inunder mjälten,
Markens kräk uti sin lefver.