Ilade så Hiisi-elgen,
Hoppade det stolta djuret,
Sprang med snabbhet qvicka renen
Utmed Pohjas yttre gärden,
Längs de fält, der Lappar lefva.
Sparkade på kåta-dörren,
Stjelpte kittlarna på elden,
Vände upp och ned med koket,
Vräkte köttet uti askan,
Hällde soppan ned på härden,
Ilar sedan längre framåt.
Lappars barn nu till att gråta,
Lappars hundar till att skälla,
Bya-hustrur till att skratta.
Kom så den förvägne sällen,
Sade vackra Kaukomieli:
"Hvarför greto här nyss jungfrur,
Hvarför skrattade här hustrur,
Hvarför gläffsade här hundar?"
"Här förbi lopp Hiisi-elgen,
Hoppade det stolta djuret,
Sprang med snabbhet qvicka renen,
Sparkade på kåta-dörren,
Stjelpte kittlarna på elden,
Vände upp och ned med koket,
Vräkte köttet uti askan,
Hällde soppan ned på härden,
Ilade så längre framåt."
Sköt nu den förvägne sällen
Ut på snön den venstra skidan,
Hal som smörbestruken skifva,
Bar till hjelp sin högra skida,
Snabb som höken uti flygten.
Tog så sina tvenne stafvar,
Fästade vid mindre skidan.
Hundra mark var värd den ena,
Bruna räfvens skinn den andra.
Stöter till den första gången,
Ögat honom icke nådde;
Stöter så den andra gången,
Örat honom icke hörde;
Stöter än den tredje gången,
Upp han Hiisi-elgen hinner.
Reder så af björk ett ledband.
Gör en hägnad utaf ekar:
"Hiisis elg, der må du stadna,
Der ren-oxe må du hoppa."
Stryker elgen längsmed ryggen,
Klappar smekande på hullet:
"Roligt vore der att ligga
Med en ung och fager flicka."
Deraf retas Hiisi-elgen,
Benen började att sparka,
Bandet utaf björk förstörde,
Stjelpte hägnaden af ekar,
Ilade så längre framåt.