Mimerkki, du skogs-värdinna,
Qvinna med den ädla växten!
Dunkelskäggig skogens gubbe,
Frejdad konung öfver djuren!
Kom nu hit att byta guldet,
Kom att silfret med mig vexla.
Gammalt är mitt guld som månen,
Silfret åldrigt såsom solen,
Af min far i krig förvärfvadt,
Taget under stridens tummel.
Nu det nötes uti pungen,
Mörknar i min elddons-påse,
När ej finns, den guldet byter,
Den som silfret skulle vexla.
Kom att guldet af mig taga,
Välja ut mitt bästa silfver.
Klart är guldet, som jag äger,
Och ditt guld är mera ludet.
Utbred dina vackra dukar
Under guldet, som jag gifver,
Att det ej på marken faller,
Att ej silfret strös åt sidan.
Guldet ger jag dig i handen,
Silfret uti dina fingrar."
Dermed muntre Lemminkäinen
Slutligt Hiisi-elgen fångar
Ända ifrån Hiisis åkrar.
Sjelf han kastade sin snara
Omkring Hiisi-elgens skuldror,
Omkring halsen på kamelen,
Att den ej fick häftigt sparka,
Då han strök den längsmed ryggen.
Sade dädan återkommen,
När till Pohjola han hunnit:
"Nu jag Hiisi-elgen fångat
Ända ifrån Hiisis åkrar.
Gumma, gif åt mig din dotter,
Unga fästmön mig förläna."
Sade Pohjolas värdinna:
"Då jag dig min dotter gifver,
Unga fästmön dig förlänar,
När du stora hästen betslar,
Tyglar Hiisis häst, den bruna,
Fålen, hvilken fradga frustar,
Hvilkens hof af fasta jernet,
Utaf hårda stålet bildas,
Och hvars man är eld och låga."
Nu den muntre Lemminkäinen
Tager sina gyllne tyglar
Och sitt grimskaft utaf silfver.
Går så hän att söka hästen,
Den årsgamle efterleta
Ifrån Hiisi-gudens slätter.
Börjar stiga på med snabbhet,
Vandrar fram med lätta fötter
Hän till gröna ängens slätter,
Till den helga åker-renen.
Der han söker efter hästen,
Skådar kring med spända blickar;
Bär vid gördeln hästens betsel,
Fålens seldon uppå axeln.
Hof sitt öga emot öster,
Vände hufvudet mot solen;
Varsnar hästen uppå heden,
Ibland granar bruna manen.
Från dess hår ses elden spraka,
Röken frusta ifrån manen.
Yttrade då Lemminkäinen:
"Ukko, du vid himla-midten,
Dunder-molnets nära granne!
Låt nu himla-hvalfvet öppnas,
Fästet uti stycken rifvas,
Luften all förbyt till fönster,
Himlens lock till tvenne delar.
Snö till skidstafs höjd låt falla,
Låt till spjutskafts djup den yra
Ned på goda hästens skuldror,
På den helga bläsens länder;
Låt ock isen alntals frysa
På den helga hingstens panna."
Snö då låter Ukko falla,
Kastar af den fina yrsnö
Till en höjd af trenne famnar
På den goda hästens skuldror,
Uppå helga bläsens länder;
Låter isen alntals frysa
På den helga hingstens panna.
Derpå muntre Lemminkäinen
Gick på nära håll att skåda,
Att betrakta Hiisi-hästen,
Tog till orda sjelf och sade:
"Hästens ursprung är från Hiisi,
Ifrån berget sköna fålens.
Hiisis häst, som fradga frustar,
Fåle med den bruna färgen!
Bringa hit den gyllne nosen,
Och ditt silfver-hufvud utsträck
Hit till mina gyllne betsel,
Seldonen af koppar gjorda.
Illa dig man här ej håller,
Icke alltför hårdt man åker."
Betslar dermed stora hästen,
Sätter rankor på den stolta,
Spänner Hiisis föl i redet
Der på ängens gröna slätter,
På den helga åker-renen.
Stack i gyllne munnen betslet,
Grimman uppå silfver-hufvet.
Sjelf han sätter sig på ryggen.
Gränsle sig på hästen kastar;
Slog sin snabba häst med spöet,
Smällde till med perle-snerten,
Körde fram med gny och buller
Till sin svärmoder den stränga;
Sade, sedan dit han kommit:
"Nu jag betslat stora hästen,
Bragt på stolta djuret rankor,
Spännt i redet Hiisi-fålen
Der på gröna ängens slätter,
På den helga åker-renen.
Äfven Hiisis elg jag fångat
Ända ifrån Hiisis slätter;
Gumma, gif åt mig din dotter,
Unga fästmön mig förläna."