Gamle trygge Wäinämöinen
Såg nu ofärd honom hota,
Nödens dag förhanden vara;
Vågar sig till annat byta,
Dristar att förändra skepnad,
Går i hafvet, svart till färgen,
Rullar sig som sten i vattnet,
Såsom starr-gräs ut i hvassen.
Dödar hundrade foreller,
Tusen moder-fiskens alster,
Krälar med en jern-orms skepnad,
Slingrar sig som etter-ormen,
Far så öfver Tuoni elfven,
Genom nätet, bragt i floden.
Sade, dädan återkommen,
När från Tuonela han sluppit,
Åt den ungdom, som då växte,
Åt den skara, som sig höjde:
"Icke må du unga slägte,
Icke du, som sedan kommer,
Efter ord till Tuoni fara,
Söka trollord från Manala.
Många hafva sig begifvit,
Men ej många återkommit
Ifrån Tuoni-Gudens boning,
Eviga Manala-hemmet."
Dädan ej ett ord han erhöll,
Fick ej halfva ordet en gång.
Tionde Runan.
Gamle trygge Wäinämöinen,
När han ord ännu ej erhöll
Ifrån Tuoni-Gudens boning,
Eviga Manala hemmet,
Tänker allt uti sitt sinne,
I sitt hufvud jemt begrundar,
Hvar han ord sig kunde lära,
Kunde få sig goda trollord.
Yttrade ett ord och sade:
"Hundra ord väl skulle finnas,
Tusen ämnen för att sjunga,
Der hos Antero Wipunen,
Hos den åldrige Kaleva;
Men en väg man dit skall fördas,
Måste längs en gångstig vandra.
Alltför god är ej den vägen:
Först skall jag en sträcka springa
Uppå qvinno-nålars uddar,
Så skall jag en sträcka springa
Öfver männers hvassa klingor,
Än skall jag en sträcka springa
Öfver bett på hjeltars yxor."
Tiden nalkas nu att fara,
Vandra måste Wäinämöinen,
Liksom annars legohjonet,
Eller ock den lönta trälen.
Gick så uti smedens verkstad,
Yttrade ett ord ock sade:
"Hör nu smed, o Ilmarinen!
Smid af jern mig skor ock handskar,
Hamra mig af jern en skjorta,
Smid också ihop en jern-stång.
Gör en stål-stör mot betalning;
Innantill du stålet foga,
Och på yttre sidan jernet.
Nu jag far att ord mig lära,
Går att hemta sångens ämnen
Ifrån Kaleva den gamla,
Ifrån Antero Wipunen."
Sade smeden Ilmarinen:
"Länge död Wipunen varit,
Länge Kaleva försvunnen
Med de fällor, dem han utlagt
Och de snaror, dem han gillrat.
Der ej tör ett ord du lära,
Få ej halfva ordet en gång."
Gamle trygge Wäinämöinen
Dock begaf sig, lydde icke;
Steg den första dagen varsamt
Öfver qvinno-nålars uddar,
Steg med tårdslös gång den andra
Öfver männers hvassa klingor,
Svängde sig den tredje dagen
Öfver bett på hjeltars yxor.
Wipunen i sånger kunnig
Länge ren i jorden legat,
Hvilat liflös uti mullen.
Aspen växte på hans skuldror,
Björken steg från tinningarna,
Alen sig från käken höjde,
Vide-busken nedom skägget,
Ifrån pannan ekorr-granen,
Furun barrklädd från hans tänder,
Tallen från hans fötter reslig.