Tuoni-döttrarna, de bannas,
Kalmas jungfrur ifrigt slamra:
* "Lätt en bakslug man jag känner,
* Marker den, som osannt talar:
Bragte elden till Manala,
Lågorna till Tuonis boning,
Kläderna af eld förbrändes,
Stode uti rök och låga;
Hvad har bragt dig till Manala?"
Sade gamle Wäinämöinen:
"Vattnet bragt mig till Manala,
Vattnet fört till Tuonis boning."
Tuoni-döttrarna, de bannas,
Manas jungfrur ifrigt träta:
* "Lätt en bakslug man jag känner,
* Märker den, som osannt talar:
Bragte vattnet till Manala,
Vattnet utför fållar runne,
Skulle strömma ned i vågor.
Dermed båt man icke hemtar,
För ej farkost öfver elfven;
Tala verklig sveklös sanning,
Kom till sist med dina lögner.
Hvad har bragt dig till Manala,
Fört till Tuoni-Gudens boning,
Då dig icke sjukdom dödat,
Stort förderf ej bragt om lifvet,
Och ej annan ofärd krossat?"
Sade gamle Wäinämöinen:
"Också vill jag sanning tala,
Litet gäckades jag endast:
Gjorde mig en båt med vishet,
Fogade med sång en farkost.
Sjöng en dag och byggde bottnet,
Sjöng en annan, sidan fäste,
Sjöng ännu på tredje dagen,
Under det jag högg på tullar,
Lade sido-träd till båten,
Timrade på roddar-bänkar.
Men nu trenne ord mig brusto,
När jag kom till sidans ända,
Hann till akter-bogens fogning
Högst i spetsen utaf båten,
Uti akter-stäfvens resning.
Jag till Tuonela nu kommit,
För att goda trollord lära.
Hemta båt, du Tuonis dotter,
Bringa farkost, barn af Kalma!
Att jag öfver sundet kommer,
Att jag slipper öfver elfven."
Båt nu hemtar Tuonis dotter,
För så mannen öfver sundet,
Öfver elfven honom hjelper.
Fägnar så med mat och drycker,
Lägger vandraren att hvila,
Mannen ligger, låtsar sofva.
Tuonis dotter, sned om hakan,
Sned om hakan, jernbefingrad,
Flicka, hvilken jern-tråd spinner,
Hon som gjuter garn af koppar,
Spann en not af hundra famnar,
Tusen famnar lång den gjorde,
På en enda natt om hösten,
På en enda sten i vattnet.
Tuonis son med krökta fingrar,
Krökta fingrar, jernbeknotad,
Hvilken nät af jern-tråd binder,
Han som not af koppar knyter,
Band en not af hundra famnar,
Tusen famnar lång den gjorde,
Uppå samma natt om hösten
Och på samma sten i vattnet.
Ut man sedan nätet kastar,
Kastar öfver Tuoni-elfven
Öfver elfven, längsmed elfven,
Kastar ännu snedt deröfver,
Att ej Wäinö måtte slippa,
Sig Uvantolainen reda,
Ej så länge tiden varar,
Klara månen ännu lyser,
Ifrån Tuoni-Gudens boning,
Eviga Manala-hemmet.