Hvadan har du plåga kommit,
Hvadan smitta råkat fastna?
Monn från stenar, monn från stubbar,
Eller ifrån gamla platser,
Ifrån bärbevuxna rösen,
Från de vise männers nejder,
Mössbeklädde karlars vågor,
Längst från trollmäns sanka mossor,
Vreda männers höga backar,
Från de gluppska hundars hemvist,
Ifrån bistra björnars iden,
Från den nejd, der räfvar skrika,
Ifrån harars parnings-ställen?
Gif dig, under, nu å färde,
Vik ifrån mig, landets plåga,
Förrän jag åt modren säger,
Yppar allt inför den gamla.
När jag upp din moder söker,
Finner ålderstegna qvinnan,
Du i dina plågor sväller,
Spricker än i egna lustar,
Klyfs i tvenne delar, snöde,
Krossas, skälm, i trenne stycken.
Ej min far i fordna dagar,
Ej den ålderstegne gubben
Efter trollmäns hug sig böjde,
Mutade med skänker Lappen,
Han allt vidrigt fick att vika,
Fick allt ondt att ta till flykten.
Skulle man i mig ej finnas,
Uti Ukkos son ej hjelte,
Finns det väl uti min broder,
Hvilken skyarna beherrskar,
Råder öfver himlens strömoln.
Dädan jag om hjelp anropar,
Dädan beder jag om bistånd:
Ofvan från den höga himlen,
Ned ifrån den låga jorden.
Mäktigt ropar jag i nöden,
Gifver upp ett skri, som ljuder
Genom jorden, genom marken,
Genom de sex granna locken
Och igenom nio himlar.
Ukko, du vid himla-midten,
Dunder-molnets nära granne!
Bringa hit en eldig klinga,
Räck åt mig ett svärd som gnistrar,
Så att jag den onda tuktar,
Stillar nidingen för evigt.
Stig ur vattnet hafs-gudinna,
Höj ur böljan blåa mössan,
Fina fallen upp från källan,
Rena anletet ur gruset;
Kom åt mig till hjelp och räddning,
Till ett stöd och mäktigt bistånd
Uti dessa hårda mödor,
Uti denna svåra plåga!
Kom, o skog, med dina kämpar,
Öken med ditt hela manskap,
Kom med allt ditt husfolk, djefvul,
Insjö med din barna-skara,
Kommen hundra man med slagsvärd,
Tusen jernbeklädde kämpar,
Att den svaga hjelten skydda,
För att hjelpa klena mannen!
Om ej det tillfyllest vore,
Hvadan beder jag om bistånd?
Finns det gammalt folk i verlden,
Varelser, som evigt lefvat?
Stig ur jorden, jordens moder,
Ifrån åkern, urhusbonde,
Ifrån marken alla svärdmän,
Alla ryttare från sanden,
För att hafva detta onda,
Denna plåga öfvervinna!
Kave, du naturens dotter,
O du herrliga, du sköna!
Du som förr från plågor friat,
Som besegrat svåra smärtor,
Kom att häfva dessa plågor,
Dessa svåra smärtor kufva.
Om ej det tillfyllest vore,
Må hit någon Gud då komma,
Tusental af djeflar hasta,
Att från alla plågor fria,
Kufva alla svåra smärtor,
Allt det onda öfvervinna.