Vik nu stygge ur mitt sköte,
Ur min lefver landets plåga.
Rum för dig der icke finnes,
Om du äfven rum behöfde;
Slå ditt läger annorstädes,
Flytta längre bort din boning.
Hvart skall jag nu dig besvärja,
Hvart dig mana och förvisa?
Om du är af andra utsänd,
Är en pil af andra skjuten,
Sök då att till hemmet komma,
Hasta bort till görarns nejder,
I dess sköte, som dig hitsändt
Rör dig, såsom snabba hunden,
Ila hän, som eldens gnista;
Såsom tupp du flyg till tåget
Och till gården såsom kyckling,
Störta hästen uti spiltan,
Den behornade vid krubban,
Nacken vrid i krok på öket,
Nedtryck hornen uti smutsen,
Svansen emot fähus-golfvet.
När du sen till stugan kommer,
Gå på händerna i tröskeln
Och i farstu-dörrn på knäna.
Ifrån skuldfritt folk dig bortvänd,
Gå förbi dem, som ej skada,
Rusa mot dem, som dig mana,
Störta mot dem, som dig sända.
Uti vristen dem så fatta,
Hugg dem bakuppå i foten,
Grip i hälen, der den smalnar,
I de minsta tår på foten.
Kasta djeflarna i elden,
Husets värdar längst från hörnet,
Dess värdinnor ifrån dörrvrån
Och från golfvets midt de späda.
Drif i elden mun och hufvud
Ställ mot fältet deras nackar,
Ögonen i hufvet omvänd,
Nackarna i blinken kringvrid,
Knåda blod i deras skuldror,
Rör om tarmarna i magen,
Koka lungorna i bröstet,
Sätt i skakning deras hufvu'n,
Bringa benen uti dallring,
Gör ett slut på deras flåsning.
Men ej må jag på dig lägga
Alltför fula värf att sköta;
Jag skall endast dig nu mana
Att med värden qvällsvard spisa,
Äta frukost med värdinnan,
Med din husmor äggets smulor,
Middag med allt öfrigt husfolk.
Der har du en far, som gråter,
Ålderstigen far, som klagar,
Broder, hvilken tårar gjuter,
Och en mor, som bittert sörjer.
Tag dig mössa utaf Hiisi,
Hufvudbonad af den onde,
Till att färdas öfver hafven,
Öfver smärre sjöar halka.
Skaffa dig af Hiisi skidor,
Alträds-skidor utaf Lempo
Och en staf af onde mannen,
Att på Hiisis marker skida,
Sväfva öfver Lempos lunder.
Men om skjuts du skulle önska,
Bedja om en häst till åkning,
Tag dig då en häst af Hiisi,
Välj en fåle ifrån berget.
Ståtlig häst hos Hiisi finnes,
Häst med eldröd man i fjället,
För en ryttare förträfflig,
För den man, som hårdt vill åka.
Hästens eldman gnistor sprider,
Ifrån munnen frusta lågor,
Utaf jern dess hofvar äro,
Fötterna af fasta stålet.
Hästens fötter halka icke,
Icke snafva hingstens hofvar,
Hvarken uti luftens halka,
Eller uppå Kalmas glanskis.
Om ej det tillfyllest vore,
Tag af egen slägt dig skidor,
Dina anförvandters hästar
Och din broders röda farkost,
Att till hemmet återvända,
Seglande med båt på vattnet,
Farande med häst på landet
Och med skidor utför backar.
Är du Kalma ifrån grafven,
Djefvul från den helga jorden,
Dit skall jag då dig besvärja,
Mana dig och dig förvisa,
Uti mullen, hvilken pöser,
I den jord, som ofta röres,
Hvari folket nederfallit,
Dit den starka hopen störtat.
Har du upp ut vattnet stigit,
Runnit utur hafvets fradga,
Dit jag åter dig besvärjer,
Manar dig och dig förvisar,
Ut på hafvets stora yta,
På den vida öppna fjärden,
Bort till Nordens sista ända,
För att det af vinden vaggas,
Blänka i det lugna vattnet,
Af den dunkla vågen skakas.
Är du utaf vinden vaggad,
Drifven hit af luftens brusning,
Må du vindens väg beträda,
Samma stråt, som vårens ilar.
Bör dig såsom snabba hunden,
Ila hän som blåa pilen,
Flyg, som eldens gnista flyger.
Dit jag äfven dig besvärjer,
Till de fält, der elgar fångas,
Bort till harars parnings-ställen,
Till den nejd, der räfvar skrika,
Uti björnars stenrös-grottor,
Kamrar, gjorda utaf hällar,
Bort till låga, sanka dälder,
Till de kärr, som aldrig tina,
In i ständigt öppna källor,
Källor med de mjuka bräddar,
Derifrån ej mer du slipper,
Aldrig någonsin dig reder.
Dit jag äfven dig besvärjet,
Till de döda menskors hemvist,
I de hädangångnas boning,
Der i svepning liken ligga;
Och till Nordens sista ända,
Lapplands ödemark den vida,
Uti strida Rutja-forssen,
Hvirfveln, som af lågor sjuder,
Dit brådstupa träden falla,
Tallar rulla ned med rötter,
Furar sig med toppar störta,
Krökta furar helt och hållet,
Med sin rot de stora furar,
Tallarna med rika kronor.