Om du det ännu ej lyder,
Tar jag isbelagda handskar,
Tager mina orma-vantar,
Skaffar mig af örnen näfvar,
Hvassa klor af blod-utsugarn,
Tänger af den gluppska fogeln,
Utaf höken fotens grenar.
Hvarmed jag den onda tuktar,
Stillar nidingen for evigt.
Nu är tid för dig att vika,
Stunden kommen att mig lemna,
Ögonblicket till att bortgå
Och ett skapadt ting ej skada,
Andligt väsen ej besudla.
Gif dig, vidrige, å färde,
Drag dig, onde man, på flykten,
Förr än dagen åter randas,
Gudens morgonrodnad uppgår,
Solen uppå fästet stiger;
Fly förr än jag orda börjar,
Sinnet mig att tala bjuder.
Kunskap må om Gud nu komma,
Herren må sin hjelp förläna.
När man förr om Gud fick kunskap
Och sitt bistånd Herren länte,
Bergen då af smör blott runno,
Fetma flöt från klippors hällar,
Sjöar liksom höfter dröpo.
Höga länder ned sig sänkte,
Låga länder upp sig höjde,
Fälten rördes, bergen skaktes,
Kopparbergen häftigt skälfde,
Tornen störtade till marken.
Så må äfven du dig röra,
Så du onde från mig vika.
Rör dig, när man om dig rörer,
Skaka på dig, när du skakas."
Sjelf nu gamle Wäinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
"Godt för mig är här att lefva,
Nöjsamt tiden jag fördrifver,
Ljufligt smakar mig din lefver,
God är lungan till att koka,
Flottet kan som mat förtäras.
Icke ger jag mig å färde,
Skiljes aldrig här i verlden,
Om jag ej får ord förnimma,
Goda trollord af dig lära,
Höra ord, så vidt mig lyster,
Tusen ämnen för att sjunga."
Wipunen i sånger kunnig,
Med en visdom stor i munnen,
Obegränsad makt i bröstet,
Väldig sång-kraft uti magen,
Öppnar orduppfylda kistan,
Låter upp sin sångar-låda,
För att sjunga goda qväden,
Fram de bästa sånger lägga.
Icke tryta ord till orden,
Sånger genom sång ej minskas,
Förr det tryter sten i klippor,
Uti floder stilla vatten,
Abbor-fiskar uti sjöar
I Aluejärvi böljor.
Sjöng så dagar utan ända,
Ena natten på den andra,
Ord af honom fordom fångna,
Sångens ämnen, dem han lärt sig,
Medan fällorna han utlagt,
Då han gillrat sina snaror.
Ursprungsord han sjöng grundenligt,
Enligt ämnet vishets-runor.
Solen stadnade att höra,
Månen att på honom lyssna,
Karlavagnen att sig lära:
Stadnade ock fjärdens böljor,
Vågorna i vikens böjning,
Floder hörde upp att svalla,
Brusade ej Rutja-forssen,
Wuoksen hejdades i loppet,
Jordans böljor stodo stilla.