Och han åker fram med buller
Öfver Wäinös svedjelunder,
Öfver Kalevalas slätter.
Trafvarn sprang och färden framled,
Släden skrann och vägen aftog,
Buller gaf den hårda meden,
Björken ljöd i fimmelstången,
Häggen knarrade i fjättran. —
Om en stund är hemmet synligt,
Stiger rök ur egna stugor.
Sextonde Runan.
Nu ett gny från tåget hördes,
Nära piskens smällar ljödo,
Slädens rassel ljöd från stranden,
Stängers brak från gårdens brunnsväg.
Sjelf nu Ilmarinens moder
Yttrade ett ord och sade:
"Det är sonens vackra släde,
Ren från Pohjola han kommer.
Vackra gökarna de gala
Fram uppå den granna korgen,
Ekorrarna skyndsamt ila
Längsmed stängerna af lönnträd,
Sköna orrarna de kuttra
På hans loka, gjord af almen.
Byn har bidt på månens skifte,
Solens uppgång folket väntat,
Barnen mark med smultron färgad,
Rullarna en tjärad farkost;
Jag min son allenast väntat,
Sonen och hans unga hustru.
Nu du må dig hitåt vända,
Komma hit till dessa gårdar.
Stugor af din fader byggda,
Redda af den ålderstegna."
Sjelf han smeden Ilmarinen
Vänder nu sin kosa hemåt,
Till af fadren byggda gårdar,
Af den ålderstegne redda.
Slädens begge sidor prydas
Utaf nystan blå och röda,
Mellan dem en räf är målad.
Sade Ilmarinens moder:
"Brudgum, du min gode broder!
Har nu frisk och sund du färdats,
Har du gjort en ljuflig resa?
Fick du jungfrun, vann du borgen,
Krossade du stridens portar?
Fick du hundarna att skälla,
Fick du borgens mör att gråta,
Fick du flickan till att skratta,
Vann du unga jungfruns kärlek,
När din svärmor du besökte,
Då du dröjde hos din svärfar?
Men jag ser det, hvarför fråga?
Märker det, hvarför då spörja?
Visst är knipan i din väljo,
Dufvan uti dina armar.
Hvem bar hit det falska budskap,
Att vår fästman tom har kommit,
Att förgäfves hästen sprungit?
Tom ej kom vår fästman åter,
Hästen icke sprang förgäfves.
Något hingsten har att draga,
Den hvitmanige att föra.