Hell dig måne, hell dig konung,
Hell dig unga bröllops-skara!
Icke har förut här varit,
Icke förr, i går ej heller,
Sådan stolt och prydlig skara
Och en folkhop, skön som denna.
Brudgum, du min gode broder!
Visa fram din köpta maka,
Den med hundra marker lösta,
Den med tusende betalta.
Har du hemtat, den du ärnat?
Dufva ärnade du hemta,
Mjellhvit mö i landet välja,
Bringa med dig fager blomma.
Men jag ser det, hvarför fråga?
Märker det, hvarför då spörja?
Visst har du en dufva hemtat,
Mjellhvit mö i landet utvalt,
Bragt med dig en fager blomma.
Goda fästmö, sköna fästmö,
Du mjellhvita, fagra fästmö!
Väl du var i hemmet frejdad,
Flicka än i faders huset;
Låt dig alltid väl bli frejdad,
Såsom gift, i mannens boning."
Derpå Ilmarinens moder
Fägnade med mat och drycker
Alla bjudna bröllopsgäster,
Att de kära gäster hedra.
Deras mun i smör sig rörde,
Näfvarna bland fisk-piroger.
Länge bryggd ren drycken varit,
Goda ölet länge färdigt
Åt de bjudna bröllopsgäster,
Till de kära gästers heder.
Rågade der kärlen voro,
Faten upp till brädden fyllda;
Der fanns ymnigt till att äta,
Till att äta, till att dricka
För de bjudna bröllopsgäster,
Till de kära gästers heder.
Humlans saft nu munnen sköljde,
Hvitt af ölets skum var skägget,
Ölet rann från sparrens ända,
Mjödet ifrån spikars gömmen
Åt de bjudna bröllopsgäster,
Till de kära gästers heder.
Hvem blef der väl bedd att sjunga,
Redd att sånger skickligt qväda?
Gamle trygge Wäinämöinen,
Den evärdelige sångarn,
Sjelf han börjar på att qväda,
Sig till sångens värf förfogar.
Höjande sin röst han säger
Och med dessa orden talar:
"Icke har förut här varit,
Tör härnäst ej heller komma
Sådan stor och ståtlig fästman
Och en brud så nätt som denna,
Icke sådan prydlig skara,
Ej en ungdom så behaglig.
Hvem skall här jag först nu prisa?
Först må jag värdinnan prisa;
Hvem är gunstiga värdinnan?
Det är Ilmaris värdinna.
Hon af korn har bryggt oss ölet,
Gjort af malt den ljufva drycken.
Hennes säd är söt och smaklig,
Smakligt är hos henne maltet;
Ej värdinnans säd är smaklös,
Ej är maltet kärft och unket.
Hvarken fruktade hon vargar,
Eller andra skogens villdjur,
När hon gick att se på maltet,
Hastade till rökfull stuga.
Ej med krok hon maltet rörde,
Rörde alltid om med händer,
Vände det med sina näfvar,
Jemkade med sina fingrar.
Sjelf hon bakat stora bröden
Och de tjocka kakor klappat
Till den goda skarans gille,
För att fröjda goda folket;
Skyndsamt har hon maten framlagt,
Gladt och vänligt bröden burit.
Nu jag har värdinnan prisat,
Skall så värden sjelf ock prisa.
Hvem är hufvudet for skaran,
Det mot solen vända äpplet?
Ilmari den store värden,
Han är hufvudet för skaran,
Det mot solen vända äpplet.