Men den muntre Lemminkäinen
Qvad en oxe uppå golfvet
Att ur insjön vattnet dricka.
Värden uti Pohja gården
Qväder så en varg på golfvet
Att om lifvet oxen bringa.
Lemminkäinen, muntre mannen,
Hare hvit på golfvet qväder
För att slukas upp af vargen.
Värden uti Pohja-gården
Qvad en hund, om käften krokig,
Ännu till förderf åt haren.
Lemminkäinen, muntre mannen,
Qvad en ekorre att springa
Uppå sparrens ända, hunden
Qvad han att på ekorn skälla.
Derpå värden uti Pohja
Yttrade ett ord och sade:
"Gästabudet ej förbättras,
Om ej gästerna förminskas;
Arbetet i gården jagar
Gästen ock från goda gillen."
Tager så sin egen klinga,
Rycker fram det hvassa eld-egg,
Yttrande med dessa orden:
"Hör mig son af Lemminkäinen!
Må vi mäta våra klingor.
Må vi våra svärd beskåda."
Sade muntre Lemminkäinen:
"Hvartill duger väl min klinga,
Som mot ben har blifvit bruten,
Krossad emot hufvud-skålar?
Men ändock mitt sinne bjuder,
Om här ej blir bättre gästbud,
Att dem mäta och beskåda.
Den som har en längre klinga,
Har ett svärd, som mer förfärar,
Han må första hugget gifva."
Sina svärd man börjar mäta,
Börjar klingorna beskåda;
Råkade nu Pohja-värden
Ha en litet längre klinga,
Blott så mycket som ett kornfrö,
Som en smutsrand under nageln.
Nu den muntre Lemminkäinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Visst har du en längre klinga,
Ditt alltså är första hugget."