Derpå muntre Lemminkäinen
Sjelf sig tränger in i stugan,
Träder under takets hvälfning,
Men han stadnar framför dörren,
Framför dörren, under sparren,
Der man kittlarna betäcker,
Tager mössan af sitt hufvud,
Handskarna från handen löser.
Höjde nu sin röst och sade,
Talade med dessa orden:
"Präktig är den bjudne gästen,
Präktigare den objudne."
Dervid Pohjolas värdinna
Yttrade ett ord och sade:
"O du son af Lemminkäinen!
Ej ditt gästande mig gläder,
Hit du kom att mig förtrampa,
Kom att trycka ned mitt sinne,
Ölet än som korn förvaras,
Såsom malt den ljufva drycken,
Ej är hvetebrödet bakadt,
Ej är köttet ännu kokadt.
Måtte en natt förr du kommit,
Eller ock en dag härefter."
Nu den muntre Lemminkäinen
Vred sin mun, sitt hufvud rörde,
Skakade det svarta håret,
Tog till orda sjelf och sade:
"Så är maten här då äten,
Alla dryckerna förtärda,
Öl med ymnigt mått man utdelt,
Bjudit spisöl uti kannor,
Lagt så kannorna tillhopa,
Staplat stopena i högar.
Bjudningar du låtit kringgå,
Låtit ryttar-hästar springa,
Folk af alla slag du bjudit,
Bjudit blinda, bjudit arma,
Bjudit lama, bjudit lytta,
Mig allenast du ej bjudit.
Hvarför har mig detta drabbat,
Då här mitt likväl var kornet,
Säden af mig sjelf förärad?
Andra buro säd med slefvar,
Andra läto sparsamt rinna,
Men med stora mått jag mätte,
Gjorde blott med lår mitt tillskott
Af min egen korn-besparing,
Af den säd, som sjelf jag utsått.
Icke tör en gäst jag vara,
Om här icke något tillreds,
Om man ej en gumse slagtar,
För en oxe hit i stugan,
Hemtar in en grofbent oxe,
Och ej öl å nyo brygger,
Att den hungrige får äta,
Den som sprungit, törsten släcka."
Sade Pohjolas värdinna:
"Du min lilla, nätta tärna,
Min beständiga trälinna!
Ställ nu grytan uppå elden,
Hemta öl också åt gästen."
Lilla flickan, arma barnet,
Sämst att tvätta kärlen rena,
Sämst att torka sina skedar,
Sämst att skura sina slefvar,
Lade nu ett kok i grytan
Utaf ben och fiskars hufvun,
Utaf gamla, torra rofblad
Och af skal från hårda kakor.
Bar så öl med vackra kannan,
Kannan med sitt dubbla handtag;
Nederst dragg och öfverst vatten,
Etter-ormar uti midten,
Invid kanten kräla ormar,
Ödlor sprattla uti ölet.
Sade muntre Lemminkäinen:
"O du öl, o dryck, du röda!
Nu i dåligt skick du kommit,
Råkat i ett uselt läge,
Men det dugliga må drickas,
Dräggen ned på marken kastas
Med den venstra handens tumme,
Med det ej benämnda fingret."
Börjar leta i sin ficka,
Söka i den lilla pungen,
Tager så en krok från pungen,
Tar sitt eldstål ifrån fickan,
Sänker uti ölet neder.
Ormar fastnade i kroken,
Etter-ormar uti jernet;
Upp han drager hundra grodor,
Lyftar tusen svarta ormar,
Dricker sedan öl med fräsning,
Yttrar så ett ord och säger:
"Icke såsom gäst jag äras,
Om man öl mig icke gifver,
Om ej bättre dryck man hemtar,
Och med ymnig hand det skänker
I ett rymligare käril.
Hör mig son af Pohjolainen,
Sjelf du värd i Pohja-gården!
Gif mig öl emot betalning,
Låt mig få för reda pengar."
Straxt nu värden uti Pohja
Vredgades och qvad förtörnad
Uppå stugans golf en insjö
Att den tappre mannen dränka.