Färdas än ett litet stycke,
Vandrar fram ett väga-stycke,
Och en eldsjö är på vägen,
Eldfull ö ur sjön sig höjer.
Glödhett badrum finns på eldön
Och en eldgraf under rummet;
Den är full af heta stenar,
Full af hällar, hvilka glöda,
För den främling, hvilken kommer,
För den vandrare, som nalkas.
Ängslig var ej Lemminkäinen,
Sände upp en bön till Ukko:
"O du Ukko, högst bland Gudar,
O du fader uti himlen!
Höj ifrån sydvest en molnsky,
Sänd en annan ifrån vester,
Låt en tredje gro i öster,
Upp ifrån nordost den lyfta;
Stöt tillhopa molnens kanter,
Mot hvarann de toma ställen,
Sänd en stafs höjd snö från molnen,
Låt till spjutskafts djup den sjuda
Ned uppå de heta stenar,
Uppå hällar, hvilka glöda?"
Snö då sände Ukko neder,
Sände af den fina yrsnö,
Lät den till en stafs höjd falla,
Lät till spjutskafts djup den sjuda
Ned uppå de heta stenar,
Uppå hällar, hvilka glödde.
Sjelf den muntre Lemminkäinen
Qvad en jernstör, för att löpa
Öfver elduppfyllda grafven
Och från kant till kant sig sträcka.
Dermed slapp han denna fara,
Dermed kom han fram en dagsfärd.
Vandrar så ett väga-stycke,
Färdas fram ännu en dagsfärd,
Redan synas Pohjas portar
Och de onda gångjern rassla.
Der man gjort af jern ett gärde
Och af stål ett stängsel tillredt
Ifrån jorden upp till himlen,
Ifrån himlen ned till jorden,
Stuckit spjut till gärdets störar,
Dem med ormar sammanfogat,
Lindat om med etter-ormar
Och ihop med ödlor bundit.
Stjertarna att hänga lemnats
Uppå gärdets inre sida,
Men uppå den yttre sidan
Hufvuden man ställt att hväsa.
Ännu andra stora ormar
Äro staplade på marken.
Sträcka tungan upp och hväsa,
Svänga nedåt sina stjertar;
Men en orm på marken ligger,
Sträckt på tvären framför porten,
Längre än den längsta fura,
Tjockare än stugans stolpe,
Sträcker tungan upp med hväsning,
För att döda Lemminkäinen.
Ängslig var ej Lemminkäinen,
Tager fram sin knif från sidan,
Grymma jernet ur dess slida,
Hugger dermed uti gärdet,
Uti hägnaden af ormar;
Gärdet föll åt tvenne sidor
Gärdsgårdsbanden fem emellan,
Mellan störar sju i gärdet.
Nu den muntre Lemminkäinen
På de andra ormar träter:
"Svarta kräk, som jorden tillhör,
Mark, den dödens färg betäcker,
Du som slingrar dig i gräset,
Vid näckblommans rötter vistas,
Krälar ibland trädets rötter,
Uti murkna stubbar gräfver!
Hvem har skickat dig från gräset,
Fram ur trädets rötter manat,
För att slingra dig på vägen,
För att ofvan jorden kräla?
Monn din fader, monn din moder,
Monn den äldsta ibland bröder,
Den bland dina systrar yngsta,
Eller andra höga fränder?
In i torfven är din stuga
Och din gård inunder stubben,
Under gärdet är din bostad
Och din lägerplats i tufvan.
Slut din mun och hölj ditt hufvud,
Undangöm din lätta tunga,
Mun af ull du har och hufvud,
Har af ull fem dina tänder,
Ullig är din lätta tunga,
Ulligt kräk är sjelf du äfven.
Rör dig som en ylle-flaga,
Färdas fram som bönans skida,
Till en bundt dig sammanrulla,
Vrid ihop dig till en knippe,
Stick ditt hufvud in i torfven,
Stoppa det i tufvan neder.
Om du lyftar upp ditt hufvud,
Så skall Ukko det förkrossa
Med sitt jernbetyngda hagel,
Som ur moln han låter falla."
Dermed muntre Lemminkäinen
Får ock denna dagsfärd ändad,
Vandrar fram ett väga-stycke,
Kommer så till Pohja-gården.
Der en varg i betsel-ringar
Och en björn med jernked bunden
Äro satta framför porten.
Redan hundra män de slukat,
Bragt om lifvet tusen hjeltar,
Ville sluka Lemminkäinen.
Nu den muntre Lemminkäinen
Börjar leta uti fickan,
Söka i den lilla pungen,
Tar så litet ull från fickan.
Gnuggar ullen, rullar tappar
Mellan sina begge händer.
Inom tio fingrars fogning
Och en fåra-hjord så uppstod,
Föddes fram en ymnig får-skock,
Alstrades en krusig skara,
Att af Pohjas ulfvar frätas,
Slukas af de bistra djuren.