Städse honom modren varnar:
"O min son, far ändock icke,
Du i Pohjas stuga kommer,
Inom Sariolas väggar;
Svärdomgjordade der äro
Alla män och stridsbeklädde,
Ruset dem beröfvat sansen,
Onda de af drycker blifvit.
Dig de störta med sitt qväde
Mot din egen skarpa klinga,
Mot det egg, som sjelf du bildat,
Mot det svärd, du bär vid sidan.
Qvädet förr har tappra störtat,
Öfvervunnit stora hjeltar
Och besegrat starka kämpar.
Hvad är du, en sparf, bland dessa,
Du utaf en ringa moder,
Af en kraftlös qvinna vaggad,
Ännu opp från strömmen lyftad,
Utur forssen sammanburen?
Hundra störar stå på backen,
Tusen stolpar uppå gården,
På hvar stör ett hufvud sitter,
Tom blott är en enda blefven,
Och ditt hufvud tör man ställa
Upp på spetsen utaf denna."
Nu den muntre Lemminkäinen
Fattade sin egen klinga,
Stötte spetsen emot golfvet;
I hans hand sig svärdet höjde,
Liksom häggens friska krona,
Eller som den unga enen.
Sade muntre Lemminkäinen:
"Ej der finns, den klingor mätte,
Den som svärd beskåda ville,
Uti dessa Pohjas stugor,
Inom Sariolas väggar."
Tog nu skyndsamt ock sin båge,
Vände den i sina händer,
Höjande sin röst han sade,
Talade med dessa orden:
"Den en man jag skulle kalla,
Skulle för en hjelte hålla,
Som min båge kunde spänna,
Draga upp det böjda stålet,
Uti dessa Pohjas stugor,
Inom Sariolas väggar."
Ren för muntre Lemminkäinen
Nalkas tiden till att fara.
Handen bjuder, handen nekar
Och hans finger-senor värka.
Nu han får sin pansar-skjorta,
Får sin fordna stridsbetäckning.
Men sin son förmanar modren,
Så sitt barn den gamla varnar,
Framför dörren, under sparren,
Der man kittlarna betäcker:
"Yngre du af mina söner,
Du mitt barn af mera styrka!
Om till dryckeslag du kommer,
Råkar uti något samqväm,
Töm din kanna blott till hälften,
Men den andra sämre hälften
Må du gifva åt en sämre.
Så kan karl utaf dig blifva
Och du reda dig till kämpe
Uti kämpa-skarors samqväm."
Ännu varnar hon sin gosse,
Omsorgsfullt sitt barn förmanar
Vid den längst belägna åkern,
Vid de mest aflägsna leder:
"Om i dryckeslag du råkar,
Kommer uti något samqväm,
Intag blott det halfva sätet,
Stig med halfva steget endast,
Men den andra sämre hälften
Må du gifva åt en sämre.
Så kan karl utaf dig blifva
Och du till en kämpe duga
I en skara utaf kämpar,
I en krets af tappra männer."
Derpå muntre Lemminkäinen
Straxt ur hemmet sig begifver,
Stiger så den första dagen,
Och han kommer till en eldfors,
Eldfull klippa står i forssen,
Eldfull björk på klippan växer,
Eldig örn i björken sitter,
Elden gnistrar ifrån klorna,
Elden trastar ifrån munnen,
Elden flammar utur gapet.
Natten om den slipar tänder,
Hvässer klor den hela dagen
Emot främlingen, som kommer,
Emot vandraren, som nalkas.
Ängslig var ej Lemminkäinen,
Börjar i sin ficka leta,
Söka i den lilla pungen,
Derifrån orr-fjädrar tager,
Gnuggar fjädrarna och smular
Mellan sina begge händer,
Inom tio fingrars fogning.
Deraf föddes fram en orr-skock,
Den till flygt sig plötsligt höjde,
Orrarna i löf-trän flögo,
Tjäderhonorna i björkar.
Tog från löf-trän sina orrar,
Tjäderhonorna från björkar,
Slängde dem i örnens käftar,
Uti gapet på den gluppske.
Tog till orda sjelf och sade:
"Du min örn, min sköna fogel!
Vänd åt annat håll ditt hufvud,
Tillslut dina skarpa ögon,
Låt så vandringsmänner färdas,
Framför andra Lemminkäinen."
Dermed slapp han denna fara,
Dermed kom han fram en dagsfärd.