Sade Lemminkäinens moder:
"Det förderfvet är det första;
När ett stycke väg du färdas,
Ändar första dagens resa,
Du då kommer till en eldfors,
Eldfull klippa står i forssen,
Eldfull björk på klippan växer,
Eldig örn i björken sitter,
Elden gnistrar ifrån klorna,
Elden frustar ifrån munnen,
Elden flammar utur gapet
Och af eld dess fjädrar höljas.
Natten om den slipar tänder,
Hvässer klor den hela dagen
Emot främlingen, som kommer,
Emot vandraren, som nalkas."
Sade muntre Lemminkäinen:
"Deremot ett råd jag finner,
Minns en konst, ett medel känner,
Trollar fram en häst af alträd,
Qväder utaf al en hjelte
För att vid min sida vandra,
Dykar sjelf som and i vattnet,
Såsom alla ned i böljan,
Undan vingbroskstarka örnen,
Undan stora fogelns fötter;
Säg det medlersta förderfvet."
Sade Lemminkäinens moder:
"Det förderfvet är det andra;
När ett stycke väg du färdas,
Ändar andra dagens resa,
Du då kommer till en eldsjö,
Eldfull ö ur sjön sig höjer,
Glödhett badrum finns på eldön
Och en eldgraf under rummet —
Den är full af heta stenar,
Full af hällar, hvilka glöda.
Männer hundrade dit kommit,
Tusen hästar sjunkit neder."
Nu den muntre Lemminkäinen
Yttrade ett ord och sade:
"Deremot ett råd jag finner,
Minns en konst, ett medel känner:
Bildar mig en man af alträd,
Gör en kämpe utaf furu,
Att uti den heta badstu'n
Med en qvast af jern sig bada
På den jernbesmidda lafven.
Sjelf jag bad åt honom kastar
Och mig håller under lafven;
Säg det sista bland förderfven."
Sade Lemminkäinens moder:
"Det förderfvet är det tredje,
När ett stycke väg du vandrat,
Lagt till rygga än en dagsfärd,
Ser du Pohjas portar lysa,
Jernbesmidda dörrar rassla.
Der man gjort af jern ett gärde,
Utaf stål ett stängsel tillredt
Ifrån jorden upp till himlen,
Ifrån himlen ned till jorden,
Stuckit spjut till gärdets störar,
Dem med ormar sammanfogat,
Lindat om med etter-ormar
Och ihop med ödlor bundit.
Stjertarna att hänga lemnats
Uppå gärdets inre sida,
Men uppå dess yttre sida
Hufvuden man ställt att hväsa.
Ännu andra stora ormar
Äro staplade på marken;
Sträcka tungan upp och hväsa,
Svänga nedåt sina stjertar;
Men en orm på marken ligger,
Sträckt på tvären framför porten,
Längre än den längsta fura,
Tjockare än stugans stolpe,
Sträcker tungan upp, med hväsning,
För att döda Lemminkäinen."
Sade muntre Lemminkäinen:
"Nyss jag huggorms-åkern plöjde,
Fårade ormfulla marken,
Ormbetäckta fältet vände
Med helt obetäckta händer.
Deraf än ej ofärd länder,
Det ej är en hjeltes bane.
Tar jag mina huggorms-handskar,
Tager mina orma-vantar,
Och med dem de leda krossar,
Klämmer ormarna för evigt.
Tiotal af etter-ormar
Binder jag med klafve, spänner
Ormar hundrade i redet.
Hemta hit min pansar-skjorta,
Bär till mig min strids-betäckning;
Jag nu far till Pohjas gästbud,
Som i hemlighet man firar."
Derpå Lemminkäinens moder
Fortfar än att honom varna:
"O min son, far ändock icke
Hän till Pohja-gårdens gästbud.
Redan funnos många faror,
Stora underting på vägen,
Många finnas än på stället,
Vid din resas mål de värsta;
Tre bland dem dock svårast äro,
Två förderf de gräsligaste.
Utmed Pohjas tåg du vandrar,
Går längsefter boskapsgården,
Der en varg i betselringar
Och en björn med jernked bunden
Äro satta framför porten,
[Invid Ahti-gärdets vändning].
Fram den grymma vargen springer,
Björnen upp till anfall rusar;
Redan hundra män de slukat,
Bragt om lifvet tusen hjeltar,
Äfven dig de kunna sluka
Och min höga ätt förgöra."
Sade muntre Lemminkäinen:
"Såsom färsk må tackan ätas,
Fåret slitas, då det lefver,
Ej en man, om ock en sämre,
Om en svagare det vore.
Jag på männers vis är gördlad,
Är försedd med männers hakar
Och med hjeltars spännen bunden.
Icke tör så lätt jag komma
Uti Pohja-ulfvars munnar,
I de vilda djurens käftar,
Tämjer vargarna med betsel,
Björnarna med jernked binder,
Kommer så från denna fara."