Sjuttonde Runan
Ahti bor uppå en holme,
Kauko vid en uddes krökning,
Håller på att plöja åkern,
Draga fåror på sitt plogland
Vid den dimomhöljda udden,
På den skogbeväxta holmen;
Ahti har ett säkert öra,
Hör de allraminsta ljuden.
Hörde bjudna gäster fördas,
Ryttar-hästar hoptals springa,
Fick en tanke i sitt hufvud,
Olyckstanke i sin hjerna:
Pohjola nu firar bröllop,
Håller gästabud i lönndom.
Vred sin mun, sitt hufvud rörde,
Skakade det svarta håret,
Slutade på stund sin plöjning,
Afbröt fåran midt på åkern.
Steg på hästens rygg från marken,
Skyndade sig hem till gården,
Till sin alltid kära moder,
Till den ålderstigna qvinnan.
Kommen hem ett ord han sade,
Talte till sin gamla moder:
"O min moder, gamla qvinna!
Mat i största hast nu framlägg
För den hungrige att äta,
För den lystne till att tugga;
Oförmärkt så badstu'n elda,
Värm den upp med största snabbhet,
Att sig mannen tvätta finge,
Hjeltars prydnad ansa om sig."
Det var Lemminkäinens moder,
Mat i största hast hon lade
För den hungrige att äta,
För den lystne till att tugga,
Under det man badstu'n värmde,
Medan man om bad besörjde.
Derpå muntre Lemminkäinen
Gör i största hast sin måltid,
Går så oförmärkt till badstu'n,
Sig beger till värmda badet.
Der nu mannen ren sig tvättar,
Hjeltars prydnad ansar om sig.
Säger dädan återkommen:
"O min moder, gamla qvinna!
Hemta hit min pansar-skjorta,
Bär till mig min stridsbetäckning,
Hvarmed förr i krig jag färdats,
Svängt mig uppå farans bröllopp."
Modren straxt af honom spörjer:
"Hvart skall nu, min son, du fara?
Monn till skogen, monn på hafvet,
Monne för att elgar fånga,
Eller ut till stora striden,
Hvarest männers hufvu'n jemnas?"
Sade muntre Lemminkäinen:
"O min mor, min fostrarinna!
Ej till skogen, ej på hafvet,
Icke för att elgar fånga,
Icke ut till stora striden,
Hvarest männers hufvu'n jemnas,
Jag nu far till Pohjas bröllop,
Som i hemlighet man håller.
Hemta hit min pansar-skjorta,
Bär till mig min stridsbetäckning,
Att på bröllopet mig pryda,
Att vid gästabudet bäras."
Modren varnar nu sin gosse
Och sin make varnar hustrun,
Varnade så tvenne menskor
Och naturens döttrar trenne
Lemminkäinen att ej fara
Till det goda Pohjas gästbud:
"Du ju dit ej blifvit bjuden
Och ej lär man der dig sakna."
Nu sig yttrar Lemminkäinen:
"Hunden kommer när den kallas,
Utan bjudning går den gode;
Der en evig bjudning finnes,
Der på egget af mitt eldsvärd,
Uppå spetsen af min klinga.
Bringa hit min pansar-skjorta,
Gif mig straxt min stridsbetäckning."
Derpå Lemminkäinens moder
Fortfar än att honom varna:
"O min son, ej må du fara
Hän till Pohjola det mörka.
Vägen dit är rik på under,
Stora, oerhörda under;
Tre förderf dock svårast äro,
Och de bringa död och ofärd."
Yttrade nu Lemminkäinen:
"O min mor, min fostrarinna!
Säg det första bland förderfven,
Säg det första, säg det sista."