Modren skyndar sig att fråga,
Ålderstigna qvinnan spörjer:
"Hvarför hvässa de nu klingor,
Hvarför spetsa de nu lansar?"
Sade muntre Lemminkäinen:
"Der ett sago-verk har timat,
Uti detta Pohjas gästhud,
Sariolas dryckes-gille:
Jag en man, en hjelte slagit,
Sjelfva värden uti Pohja,
Dödat honom med min klinga.
Derför hvässa männer svärden,
Derför lansarna de spetsa.
Ej jag känner något ställe,
Der en niding sig kan dölja,
Der en brottsling tillflykt finner.
O min mor, min fostrarinna!
Säg, hvar kan jag mig fördölja?"
Modren nu till ordet tager,
Till sitt barn den gamla talar:
"Jag ju sade det, min gosse!
Jag ju varnade dig ifrigt,
Städse bjöd jag till att hindra
Dig från färden bort till Pohja.
Du bordt blifva vid det rätta
Och i modrens stugor stadna,
Under egen moders vårdnad,
I din fostrarinnas gårdar.
Gå nu bort att dig fördölja,
Gå att stå som tall på backen,
Som ett enträd uppå heden.
Äfven der dig ofärd drabbar;
Ofta tallen uppå backen
Fälls och blir till pärtved huggen,
Ofta enarna på heden
Man till gärdsgårds-störar skalar.
Eller väx som björk i dälden,
Der jemväl dig ofärd drabbar;
Ofta björken uti dälden
Spjelkes och i trafven radas,
Blir till klabbar sönderhuggen.
Om du blir ett bär i landen.
Blir ett lingon uppå fältet.
Smultron uti egna nejder,
Blåbär uti andra nejder,
Der jemväl dig ofärd drabbar;
Du af unga jungfrur plockas,
Tages bort af tennbriskprydda.
Blir en gädda du i hafvet,
Kommer du i lakens lefver,
Blir en stjert åt röda laxen,
Der jemväl dig ofärd drabbar,
Ty en man så mörk, som hafvet,
Är beständigt stadd på mete,
Visstas alltid uppå notdrägt,
Fiskar städse med sin handnot.
Går du åter att dig dölja
Uti björnens stenrös-grottor,
Gårdar utaf hällar gjorda;
Der jemväl dig ofärd drabbar,
Ty en ung, en sothöljd kämpe
Slipar flitigt der sin yxe
Och sitt spjut med spets belägger,
För att björnen gå till möte,
Fälla björnen uti skogen."
Derpå muntre Lemminkäinen
Yttrade ett ord och sade:
"Sjelf jag vet de värsta ställen,
Känner sjelf de vidrigaste;
O min mor, min fostrarinna,
Du som vårdat har min barndom!
Hvart mig råder du att undfly.
Hvart mig råder och förmanar,
Der ej illa far mitt hufvud,
Fina håret icke faller,
Der ej luggen går förlorad,
Halsen ej alldeles afhuggs?
Än en dag, en stund skall komma,
Då det mannens hufvud gäller,
Ty nu hvassa männer svärden,
Hjeltar spetsa sina lansar."
Sade Lemminkäinens moder:
"Väl ett stycke land jag känner,
Vet utaf ett ringa ställe,
Icke betadt, icke slaget,
Ej besökt af männers klingor;
Men med kraftig ed mig lofva,
Att i krig ej mera färdas,
Aldrig uppå tio somrar,
Icke ens af lust till silfver,
Eller om du guld behöfde."