Der den muntre Lemminkäinen
Med en kraftig ed nu lofvar
Att i krig ej mera färdas,
Aldrig under tio somrar,
Icke ens af lust till silfver,
Eller om han guld behöfde.
Sade Lemminkäinens moder:
"Far nu hän att dig fördölja
Öfver hela nio hafven
Och till hälften öfver tio,
Till den ej benämnda udden,
Holmen, den ej ord beteckna.
Der din far sig fordom dolde,
Dolde sig och fann en tillflykt
Under krigets långa somrar,
Under svåra fejde-åren.
Idel mjöd der hafven äro,
Öl i alla floder rinner,
Smör från alla höjder dryper,
Svinkött är hvarenda klippa.
Der för dig är godt att vara,
Ljuft din tid du der förnöter."
Derpå muntre Lemminkäinen
Far åstad och färdas skyndsamt,
Far att fly för sina nidverk,
Dölja sig för sina missdåd.
Skjuter båten ut på vattnet,
Skeppet uppå hafvets böljor,
Ifrån bron af koppar bildad,
Från de jernbesmidda rullar.
Hissar segel upp i masten,
Såsom granar på en kulle,
Sjelf sig sätter ned i aktern,
Ställer sig att båten styra,
Stödd emot den böjda björken,
Lutad mot sitt koppar-roder.
Vinden vaggade hans farkost,
Skeppet utaf vågen framdrefs;
Öfver hela nio hafven
Och till hälften öfver tio,
Till den ej benämnda udden,
Holmen, den ej ord beteckna.
Der nu muntre Lemminkäinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Monn här rum på holmen finnes,
Plats på holmens fasta botten,
Att mitt skepp jag drar på landet,
Stjelper båten på det torra,
På min fäders fordna rullar,
På den gamles landnings-ställen?"
Svarade nu holmens tärnor,
Uddens jungfrur hördes säga:
"Nog här finnes rum på holmen,
Plats på holmens fasta botten,
Om du äfven hundra båtar,
Tusen fartyg drar på landet."
Derpå muntre Lemminkäinen
Drog sin farkost upp på landet,
Stjelpte båten på det torra,
Tog till orda sjelf och sade:
"Monn här rum på holmen finnes,
Plats på holmens fasta botten,
Der en brottsling sig kan dölja,
Der en svag kan finna tillflykt?"
Svarade nu holmens tärnor,
Uddens jungfrur hördes säga:
"Nog här rum på holmen finnes,
Plats på holmens fasta botten,
Der en brottsling sig kan dölja,
Der en svag kan finna tillflykt."
Åter muntre Lemminkäinen
Yttrade ett ord och sade:
"Monn här rum på holmen finnes,
Plats på holmens fasta botten,
Icke bredare än ryggen,
Icke större, än ett skäppland,
Så att jag mig kan förlusta,
Att jag dansa kan på fältet,
Uti jungfrurs glada lekar,
Uti flickors ljufva samqväm?"
Svarade nu holmens tärnor
Uddens jungfrur hördes säga:
"Holmens flickor äro magra,
Feta äro hästars fålar."
Ängslig var ej Lemminkäinen,
Han från by till by blott vandrar,
Går till jungfrurs glada lekar,
Sköna flickors ljufva samqväm.
Icke fanns den by på holmen,
Der ej funnos tio gårdar,
Icke fanns den gård i byen,
Der ej funnos tio flickor,
Icke fanns en enda flicka,
Ej en enda moders dotter,
Vid hvars sida han ej hvilar
Och hvars arm han icke tröttar.
Tusen brudar han beveker,
Hundra enkors sinnen böjer,
Blidkar hundra gifta qvinnor,
På en enda natt om sommarn,
Under loppet af en höstnatt.
Blott en enda fanns bland tio,
Tvenne högst bland hundra funnos,
Ibland tusen qvinnor trenne,
Som han icke kunde dåra,
Som han ej förleda kunde.