Så nu muntre Lemminkäinen
Alla uddens jungfrur blidkar,
Alla holmens tärnor fröjdar,
Blott en enda blir ej blidkad.
Utan tupp han sig försofver,
Vaknar icke utan kyckling,
Men en dag han gör det löfte,
Fattar det beslut en afton,
Att på samma gång som månen,
Att vid solens uppgång stiga.
Steg ren förr än han beslutat,
Tidigare än han ärnat,
Ifrån by till by så vandrar,
Att ock denna tärna blidka.
Nu den muntre Lemminkäinen
Blef en enda gård, ej varse,
Hvarest stugor tre ej funnos,
Blef ej varse någon stuga,
Hvarest kämpar tre ej funnos,
Blef ej varse någon kämpe,
Som ej hvässade sin klinga,
Som ej slipade sin yxe.
Dervid muntre Lemminkäinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Nu den ljusa dagen uppgått,
Nu den milda solen stigit
Öfver mig beklagansvärda,
Öfver halsen af mig arma."
Hinner mer ej jungfrur famna,
Hvila vid de skönas sida,
Hän till skeppet sig begifver.
Går till båten nu den arma,
Men den var förbränd till aska,
Var till stoft alltren förvandlad.
Märkte ofärd honom hota,
Nödens dag förhanden vara,
Börjar att en båt sig bygga,
Att en farkost ny sig timra,
Men till båten tryter virke,
Till hans farkost saknas bräder.
Får så ganska litet virke,
Får helt obetydligt bräder
Af en gammal sländas bitar,
Af en sönderbruten rockten.
Timrar båt af sländans bitar,
Bygger utaf tenens stycken
Fogar af dem sido-bräder,
Hugger äfven båtens vränger,
Reder ännu roddar-säten,
Gör till slut af dem ock årar.
Får så båten färdig timrad,
Får sin farkost sammanfogad,
Skjuter båten hän på vattnet,
Nya skeppet ut på böljan,
Från de glatta furu-stockar,
Ifrån hala, jemna rullar.
For åstad nu Lemminkäinen,
Sorgsen och med nedsänkt hufvud,
Att ej mer få nätter vistas,
Få förnöta sina dagar
Uti jungfrurs glada lekar,
Sköna flickors ljufva samqväm.
Sjelf han sätter sig vid styret,
Yttrar så ett ord och säger:
"Flyt du båt på sjön, som bläddra,
Som ett näckrosblad på böljan."
Kom en vind, som förde båten,
Kom en våg, som dref hans farkost
Ut på hafvets blåa yta,
På de vida, öppna fjärdar;
Och nu gråta holmens tärnor,
Uddens unga flickor klaga,
När ej masten mera synes,
Roddar-haken icke skymtar.
Ej för mastens skull de gråta,
Sakna icke roddar-haken,
Men den man, som är vid masten,
Och som roddar-haken äger.
Sjelf gret äfven Lemminkäinen,
Klagade den arme mannen,
När ej holmen mera syntes
Och ej skymtade dess åsar.
Ej för holmens skull han gråter,
Holmens åsar han ej saknar,
Men han saknar holmens tärnor,
Längtar efter uddens jungfrur.