Derpå muntre Lemminkäinen
Styrde på det blåa hafvet,
Styrde en dag, styrde tvenne,
Men uppå den tredje dagen
Landar han uppå en holme,
Lägger an invid ett stengrund.
Der nu börjar båten gråta,
Roddar-haken sorgfullt klaga:
"Hvarför skulle mig man foga,
Hvarför blef jag usla formad?
Ahti ror ej mer i örlig,
Aldrig uppå tio somrar,
Icke ens af lust till silfver,
Eller om han guld behöfde."
Detta råkar Ahti höra,
Ifrån nära håll förnimma,
Höjde då sin röst och sade,
Talade med dessa orden:
"Sörj du icke, furu-yta,
Klaga ej du mastförsedda,
Ännu för i krig du segla,
Färdas uti vilda strider."
Nu till krig sig Ahti rustar
Tvertemot den ed han svurit,
Tog till orda sjelf och sade:
"Hvar må jag nu få en annan,
Annan man med annan klinga,
Till mitt bistånd uti striden?"
Ahti har om Tiera kunskap,
Hör om Kuuro städse talas,
Får en annan man i honom,
Annan man med annan klinga.
Ifrån by till by han färdas,
Vandrande till Tieras boning,
I behof af annan kämpe
Till sitt bistånd uti striden.
Fadren sitter invid gluggen
Täljande uppå sitt yx-skaft,
Modren står på bodens tröskel
Och gör väsen med sin kärna,
Bröderna vid ledets mynning
Timra åt sig granna slädar,
Systrarna vid stranden trampa
Byke uppå bryggans ända.
Sade fadren ifrån gluggen,
Modren ifrån bodens tröskel,
Bröderna från ledets mynning,
Systrarna från bryggans ända:
"Tiera nu i krig ej hinner,
Nyss han äktat har en hustru,
Tagit egen hus-värdinna,
Hennes bröst han än ej vidrört,
Hennes barm han icke nalkats,
Ej när hennes sida kommit."
Tiera ligger uppå ugnen,
Skor sin ena fot på ugnen
Och den andra uppå golfvet,
Sig vid portarna omgjordad,
Knäpper spännet fast på gården.
Derpå tager Tiera spjutet,
Ej var spjutet bland de största,
Icke heller bland de minsta,
Spjutet var af medelstorlek.
Der en varg stod uppå doppskon,
Längsmed skaftet sprang en fåle,
Katten gnällde uppå knappen.
Fram sitt spjut så Tiera kastar
Och det slänger midt bland Ahtis.
For åstad nu Ahtis farkost,
Utan att med armar skjutas;
Bort den seglade från holmen,
Styrde ut åt Pohja-hafvet.
Härvid Pohjolas värdinna
Skickade den stygga kölden,
Sände ut på Pohja-hafvet
Sjelf hon undervisar sonen,
Som enhvar sitt eget foster:
"Köld, du yngst af mina söner,
Skönast ibland dem, jag fostrat!
Far nu hän, dit jag dig beder,
Dit jag beder dig och manar,
Bort till Rutja-vikens stränder,
Ändelösa hafvets branter;
Kärr belägg med is och länder,
Gör till is det klara vattnet,
Tillslut gapet vid Kurimus,
Hölj med is de stygga hvirflar,
Låt ock den förvägnes farkost,
Lemminkäinens båt du frysa
Uppå hafvets klara yta,
På den stora, öppna fjärden,
Att den derifrån ej löses,
Aldrig någonsin befrias,
Om jag sjelf ej går att lösa,
Att befria Ahtis fartyg."