Kölden, yngst af hennes söner.
Skönast ibland dem, hon fostrat.
Ger sig så åstad och färdas
Hastigt hän till Pohja-hafvet,
Låter Lemminkäinen frysa,
Sällen fastna uppå hafvet.
Ren uppå den första natten
Ahti fastnade tillfyllest,
Frös med armen fast vid isen,
Ganska hårdt med vreda handen.
Alstrar en fullkomlig kyla,
Häftig frost tillvägabringar,
På en enda natt om sommarn,
Under loppet af en höstnatt.
Låter isen alntals frysa,
Låter snö till stafs höjd falla.
Ärnar låta sjelfva guden,
Den förvägne sällen frysa,
Men den muntre Lemminkäinen,
Sjelf den sköne Kaukomieli
Klippte ullen ifrån stenen,
Tapparna från vintersofvarn,
Virkade dem sen till strumpor,
Rullade ihop till handskar,
Höll med händerna i frosten,
Klämde till det hårda vädret,
Dref så frosten uti elden,
I det jernuppfyllda röset.
Höjande sin röst han sade,
Talade med dessa orden:
"Köld blef alstrad ibland viden,
Liten frost bland buskar föddes
Af en far, som mest förderfvar,
Den illparigaste moder.
Köld utaf en orm blef däggad,
Af en mask med mjölk blef vårdad
Ur dess magra, skrumpna vårtor,
Sinade och torra spenar;
Namn så gaf man åt den onde
Och med köld benämnde honom.
Vräktes sommarn om på gärden,
Gungade i källor vintern,
Mark och mossor isbelades,
Låt i vattnet viden frysa,
Kom åt knölarna på aspar,
Bragte värk i björkars rötter.
Nu förgrymmades den stygge,
Lade af all skam och blygsel,
Lät på elden kitteln frysa,
Kolen frysa uppå härden,
Flickans hand i degen fastna
Och i hästens mage fålen.
Gick att frostbelägga marken,
Gick att böljorna betvinga,
Isbetäcker vikar, dammar,
Hafvet likväl ej blef fruset,
Ej bofinken på dess fjärdar.
Icke frysa uppå hafvet
Fötterna för sädesärlan,
Fryser ej dess lilla hufvud.
Monn till stor du ren hann fostras,
Växte till och blef förfärlig,
När du äfven mig vill plåga,
Öronen till svullnad bringa,
Äfven pröfva mina fötter,
Naglarna på mina fingrar?
Köld, du son utaf Puhuri,
Du af ovädret bevingad!
Icke må du mig besvära,
Icke åt mitt hufvud komma,
Mina tår ej heller plåga,
Ej vid mina öron röra;
Nog har annat du att taga,
Mycket annat till att skada.
Drag åstad, dit jag dig manar,
Bort till Nordens sista ända.
Öppna kärr ännu der finnas,
Vide-buskar, som ej frusit,
Stenar från all smärta fria,
Fält, som jemnade ej blifvit.
Om ej det tillfyllest vore,
Dit skall jag då dig besvärja,
Midt i Hiisi-gudens lågor,
Uppå Lempos heta hällar;
Ned du sjunker der i elden,
Tränger dig midt in i lågan
För att derifrån ej komma,
Aldrig dig bereda utgång.
Eld jag stoppar i min strumpa,
I min sko jag bränder samlar,
Att ej köld må skada göra,
Ej ovädret öfverfalla."
Dermed muntre Lemminkäinen
Nu den stygga kölden tjusar,
Lemnar skeppet uti viken,
Nya båten i sitt fängsel,
Sjelf till skogen sig begifver,
Stiger upp till ödemarken,
Går på obebodda vägar,
Stigar, dem han icke känner.
Dervid muntre Lemminkäinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Ve mig arma, olycksfulla!
I hvad läge har jag råkat?
Att i år och dagar irra,
Vistas under öppna himmeln.
Nu min mor i hemmet gråter,
Nu min fostrarinna klagar:
Der min gosse är, jag arma,
Der mitt barn, jag olycksfulla,
Han besår nu Tuonis tegar,
Kalmas fält han flitigt plöjer.
Icke hindrar, ve mig arma,
Icke hindrar nu min gosse,
Hjerpar att sin högtid fira,
Fåglar små att ymnigt frodas,
Fritt får hermelinen springa,
Ekorren för ostörd hoppa.