Ja så är det nu, min moder,
Så min hulda fostrarinna!
Upp du födde många dufvor,
Fostrade en svärm af svanar,
Kom så vinden och dem spridde,
Kom den onde, dem förströdde,
Systrars golf han ref i stycken
Och förstörde brödra-båten.
Många voro vi i sanning
Uti fordna bättre tider,
Golfvet var af systrar uppfyldt,
Båten lastad full med bröder;
Men ej finnes nu för tiden,
Ej en enda att tilltala.
Hvarje kämpe gått till striden,
Hvarje man bär svärd vid sidan.
Alltid minns jag det förflutna,
Kan ej glömma bättre tider;
Jag som blomma gick kring byar,
Skön jag var som fältets blomster,
Mången såg då på min skepnad,
Fäste vid min växt sitt öga;
Nu jag svartnat har af blåbär,
Utaf ringa bär jag mörknat.
Stället vet jag, der jag föddes,
Hvarje ställe, der jag uppväxt,
Men ej känner jag det ställe,
Der mig döden en gång möter.
Nu jag är lik harens unge,
Som sig sträcker ut på kärret,
Jemrar uppå brända sveden,
Springer längsmed hafvets stränder,
Uppå kiselstenar hoppar.
Sålan under skorna nötes,
Skört på dem blir öfverlädret,
Deras skaft af ålder rötas."
Nittonde Runan.
Kullervo, Kalevas ättling,
När han af sin moder föddes
Och var blott tre nätter gammal,
Slet sin lindas bindlar sönder
Och sig böjde upp på täcket.
God han lofvade att blifva,
Duglighet hos gossen röjdes;
Man till Ryssland honom förde,
Sålde honom i Karelen
Bort åt smeden Ilmarinen.
Hvad gaf smeden väl för honom?
Mycket smeden gaf för honom:
Tvenne sönderbrända kittlar,
Trenne obrukbara grytor,
Fem utslitna, gamla lior,
Sex till spillo gifna gräftor.
Då Kalevas sköna ättling
Till sitt nya hemvist kommit,
Ren mot första dagens afton
Efter arbete han frågar
Af sin husbonde för qvällen
Och för morgon' af sin matmor:
"Till hvad verk skall nya trälen,
Till hvad arbete den köpta?"
Han är satt att vagga barnet,
Barnet med de smala fingrar,
Men han stinger ut dess ögon
Och dess föda sjelf förtärer,
Dödar barnet genom sjukdom,
Bränner upp dess lilla vagga.
Mot den andra dagens afton
Efter arbete han frågar
Af sin husbonde för qvällen
Och för morgon' af sin matmor:
"Till hvad verk skall nya trälen,
Till hvad arbete den köpta?"
Får ett svedjeland att rödja,
Sänds att fälla timmer-björkar;
Nedhögg björkar tvenne, trenne,
Slog sin yxe vid en stubbe.
Höjer så sin röst och ropar,
Låter gällt en hvissling ljuda:
"Må den dunkla skogen falla,
Må de stora björkar brytas,
När min stämma höres skalla,
När min gälla hvissling ljuder,
Nya skott må aldrig utslå,
Aldrig spira fram ur stubben
På den svedja, som är nedfälld
Af en man med gyllne spännen.
Herrlig brodd må svedjan skjuta,
Ax der må dock aldrig frodas."