Mot den sjette dagens afton
Efter arbete han frågar
Af sin husbonde för qvällen
Och för morgon' af sin matmor:
"Trälens arbete må nämnas,
Må med ord tillkännagifvas."
Får en boskapsdrift att valla,
Får en hjord af kor att drifva;
Hvad får trälen på sin andel,
Hvad till vägkost ges åt herden?
Smeden Ilmaris värdinna
Bakade en väldig kaka,
Lade hafra under brödet,
Bredde hvetemjöl deröfver
Och en sten i midten gömde,
Gaf så den till trälens andel,
Gaf till vägkost åt sin herde.
Tog till ordet sjelf och sade:
"Detta må ej förr du äta,
Än min hjord till skogen kommit?"
Derpå Ilmaris värdinna
Sände hjorden ut på bete.
Höjande sin röst hon sade,
Talade med dessa orden:
"Korna sänder jag i löfskog,
De behornade på aspfält;
Suvetar, du sköna qvinna,
Etelä, naturens moder!
Gå att taga vård om hjorden,
Att värdinnans boskap vakta;
Som du under tak den vaktat,
Så den vakta i det fria,
Som du inom hus den vårdat,
Så i furuskog den vårda,
På det driften må förskönas,
Boskapshjorden vackert frodas,
Tills värdinnan går att se den,
Dejan går att den betrakta, —
Den odugliga värdinnan
Och den alltför stränga dejan.
Suvetar, du sköna qvinna,
Etelä, naturens moder!
Honungsmat låt hjorden äta,
Låt den äfven honung dricka,
Mata mina kor med gullgräs,
Gif dem silfvergräs till föda
Från den honungsrika lindan,
Fältets honungssöta tufva.
Tag ett vallhorn ifrån fjerran,
Från den häggbevuxna dälden;
Sen må du i hornet blåsa,
Låta luren mäktigt ljuda,
Så att kullar blomsterklädas,
Svedjeländers kanter prydas,
Kärr af idel honung drypa,
Vört vid källors bräddar växer.
För så hit det färska gräset,
Hemta hit de gyllne blomster
Ifrån strida forssars närhet,
Ifrån ljungens blomster-jungfrur,
Från de mör, som gräset vårda,
Mor, som bo vid himla-midten.
Bilda äfven gyllne brunnar
Uppå fältets begge sidor,
Att min hjord ur dem får dricka,
Får med ljufva honungssaften
Sina jufrar ymnigt fylla,
Spenarna till stindhet bringa.
Gör dess spenar du till stinda,
Låt dess jufrar ymnigt svälla,
Sätt dess mjölkrör till att sorla
Och dess jufrar till att sucka.
Många äro de och onda,
Som till Tuoni mjölken föra,
Kornas gåfva till Manala;
Ringa är de godas antal,
Som från Tuoni hemta mjölken,
Kornas gåfva från Manala.
Jag begär ej mjölk ur byen,
Vill ej ha från andra gårdar,
Nog jag mjölken för från Tuoni,
Kornas gåfva från Manala.
Suvetar, du sköna qvinna,
Etelä, naturens moder!
Hermikki med mjölk föröka.
Fyll på Tuorikki dess jufrar
Ur den vasslesöta källan,
Från den honungsrika tufvan,
Så att de med mjölkuppfyllda,
Stinda jufrar återkomma
Ifrån fältets gröna tufvor,
Från den friska betesmarken,
Under denna långa sommar,
Denna Skaparns varma sommar.
Mielikki, du skogs-värdinna,
Tellervo, Tapios jungfru,
Len om linnet, fin om fållen,
Med de vackra, gyllne lockar!
Det är du, som vaktar hjorden,
Som värdinnans boskap vårdar
Uti Metsola det ljufva,
Det vaksamma Tapiola;
Vårda den med milda händer,
Aga den med lätta fingrar,
Bringa så hvarenda afton
Hjorden hem med fulla spenar,
Spenar svällande och stinda,
Med af mjölk uppfyllda jufrar,
Till värdinnan, som den söker,
Som för hjorden är bekymrad.
Kuippana, du skogens konung,
Skogens milda, vackra gråskägg!
Bryt ett spö af veka rönnen,
Tag af enträd dig ett gissel,
Ända bortom Tapio-berget,
Ifrån Linna bergets branter,
Drif dermed min hjord till gården,
Intill dess man badstun eldar.
Hem må hemmets hjordar komma,
Skogens hjordar gå till skogen.
Sköna Ohto, skogens äpple,
Trinda vandrare i skogen!
Låt oss nu en fast förlikning,
Låt en sommarfred oss sluta,
Att bestå vår hela lifstid,
Räcka under all vår lefnad.
Ej jag nekar dig att kringgå,
Att beskåda mina hjordar
Och till boskapsdriften komma,
Men att röra dem med tungan,
Att med tänderna dem kringströ
Och att slita sjelfva köttet.
Du min vän, min goda broder,
O du honungstass, du sköna!
Krossa ej de krökta benen,
Korna, hvilka mjölk mig gifva.
När du skällans ljud förnimmer,
Hör den gälla klockan ljuda,
Rostbetäckta kläppen skrälla,
Hasta bort till ödemarken,
I din boning utaf mossa;
Undvik hjordens betesmarker,
Hemligt smyg förbi dess mjölk-fält,
Sky den nejd, der skällor ljuda.
Vandrar hjorden uppå backen,
Må du vandra under backen,
Vandrar hjorden under backen,
Så må du på backen vandra;
Siken lik förbi du hasta,
Drag dig undan liksom fisken,
Att ej driften måtte stupa,
Bort värdinnans boskap hasta,
Klena hjorden skygga undan,
Fredade låt kärren vara,
Ökenskogarna i fägring,
Låt de böjda hornen färdas,
Krökta benen makligt skrida,
Öfver mark och mossor vandra,
Vandra öfver öken-moar,
Utan att du alls dem vidrör,
Skadar dem det allraminsta.
Om en lust dig skulle gripa,
Tänderna en åtrå känna,
Hugg då uti murkna stubbar,
Gör då anfall på en myrstack.
Uti Metsola ett mjödkar
Håller på att häftigt jäsa
På den gulduppfyllda hympeln,
På den silfverrika kullen,
Under granens blomsterkrona,
Under tallens rika grenar.
Der har ock en glupsk att äta,
Har en fråssare att sluka,
Utan att der maten tryter,
Eller drycken blir förminskad.
Så må vi förlikning ingå
Och en fred för evigt sluta.
Samma mark, men särskild vägkost,
Rum i endrägt ha vi begge.