Men om du är böjd för fejder,
Om du vill på krigsfot lefva,
Så må vintrarna du kämpa,
Slåss, då snö än finns på marken,
Men då sommarn börjar nalkas,
Mossor tina, källor ljummas,
Kom ej mer till dessa nejder,
Till de fält, min hjord beträder.
Mark ju finns ock annorstädes,
Boskapsgårdar längre borta,
Der en sysslolös kan vandra.
Om en björn jag skulle vara,
Om en honungstass jag vore,
Ej på detta vis jag lefde,
Städse uti qvinnors fötter;
Du har kotte-fält att vandra,
Stiga på med dina tassar.
Spring med skyndsamhet en sträcka,
Ila fram uppå en gångstig
Hän till skogen i Manala
Eller bort till Kalmas moar.
Der är Kirjos, der är Karjos
Uti jernbesmidda remmar,
Uti tiotal af klafband;
Der bli magra äfven feta,
Frodas de, som ben blott äro.
Mina kor till sten må bytas,
Må de sköna blifva stubbar,
Vid det Kuusiainen färdas,
Mausiainen är på vandring.
Om till dessa fält du kommer,
Råkar gå till dessa öknar,
Qvinnor kunniga här finnas,
Finnas åldriga värdinnor,
Hvilka nog din väg förderfva
Och så illa dig behandla,
Att ej någonsin du skadar,
Ej ens i din grymma vildhet,
Tvertemot den högstes vilja,
Utan tillstånd af den sälle.
Blidkens skogar, blidkens lunder,
Var mig blid, du dunkla öken,
Fred åt hjordarna förunna,
Lef med mina kor i endrägt,
Under denna långa sommar,
Denna Skaparns varma sommar.
Kuippana, du skogens konung,
Hongatar, du öknens drottning!
Tagen vård om edra hundar,
Edra rackor väl bevaren,
Döljen hundarna i grottan,
Binden fast de onda rackor
Uti guldbesmidda halsband,
Uti sköna silfver-remmar.
Gömmen klorna inom håret,
Betarna i deras tandkött.
Drifven sedan in en gullstång
Genom benuppfyllda käften,
Så att käftens ben ej rubbas,
Tänderna i munnen skiljas.
Binden än ett band af rönnen
Rundt omkring den platta nosen;
Om ej rönnen skulle hålla,
Gjuten då ett band af koppar;
Vore kopparn icke stadig,
Utaf jern då bandet reden;
Om de jernet sönderslita,
Ännu detta band förderfva,
Må då eld i munnen bringas,
Lempos lås för käften sättas,
Att ej deras käftben vidgas,
Att ej tänderna må skiljas."
Dermed Ilmaris värdinna
Sände korna ut på bete,
De behornade på aspfält,
Hade herden att dem valla.
Kullervo, Kalevas ättling,
Drifver korna fram längs mossan,
Sjelf på torra heden springer,
Sätter sig på kullens tufva,
På en plats för solen öppen,
Qväder der och säger detta:
"Gå nu ned, du sol, i granskog,
Rulla dig till hvete-landet,
Ibland enrisbuskar hasta,
Herden släpp till hemmet åter."
Men från hemmet qvad värdinnan,
Yttrade ett ord och sade:
"Det är tid för nya trälen,
För den köpta att sig mätta."
Nu Kalevas sköna ättling
Tager brödet fram ur barmen,
Drar ifrån sin gördel knifven
För att sönderskära brödet.
Skar så med sin knif i stenen,
Ristade mot hårda klippan,
Vred sin mun, sitt hufvud rörde,
Skakade det svarta håret,
Tog till ordet sjelf och sade:
"Hur skall qvinnans hån jag gälda,
Gälda qvinnans spott och löje,
Min värdinnas usla fägnad?
Så jag gäldar, som jag mäktar:
Korna skingrar jag i skogen,
Kör i kärret krökta benen,
Jagar driften uppå svedjan,
Drifver björnar hem till gården,
Binder vargar fast med klafve."
Solen sjunker ned i granskog,
Rullar sig till hvete-landet,
Ibland enrisbuskar hastar;
Korna han i granskog skingrar,
Kör i kärret krökta benen,
Jagar driften uppå svedjan,
Drifver björnar så till hemmet,
Jagar vargar uppå gården.
Undervisar sina björnar,
Talar så till sina vargar:
"Sliten låret af värdinnan,
Biten af den halfva vaden."