Gjorde så en lur af koben,
Utaf oxens horn en pipa,
Herda-flöjt utaf en kalffot.
Och han spelar dermed skickligt,
Låter luren vackert ljuda
Uppå hemmets berg tre gånger,
Gånger sex vid tågets ända.
Sade Ilmaris värdinna:
"Nu, o Gud, du prisad vare,
Luren ljuder, hjorden kommer,
Men hvar fick väl trälen hornet,
Hvar fick smeden släta luren?
Öronhinnorna den spränger,
Rister tvert igenom hufvet."
Nu Kalevas sköna ättling
Sjelf till orda tog och sade:
"Trälen tog sin lur från kärret,
Från den häggbevuxna skogen,
Gå värdinna nu att mjölka,
Gå att mätta boskapshjorden."
Derpå Ilmaris värdinna
Beder gamla mor att mjölka:
"Gå du, gamla mor, att mjölka,
Gå att mätta boskapshjorden."
Hon till orda tog och sade:
"Städse sjelf en god värdinna
Fordom sina kor ju mjölkat,
Sjelf hon skött om boskapshjorden."
Derpå Ilmaris värdinna
Sig beger att korna mjölka,
Går att mätta boskapshjorden:
"Ve dock mina kor, de sköna,
Alla varglons hull de hafva,
De med villdjurs hår betäckas,
Bära fjun af skogens tacka.
Stinda äro deras jufrar,
Deras spenar ymnigt svällda."
Lutade sig ned att mjölka,
Böjde sig för att beskåda,
Björnen hugger uti hälen,
Vargen griper i med munnen,
Rifver låret af värdinnan,
Alla hälens senor sliter.
Kullervo, Kalevas ättling,
Dermed qvinnans hån nu gäldar,
Gäldar hennes spott och löje,
Onda qvinnans lön betalar,
Sticker piporna i säcken,
Sig med spel till krig begifver,
Vandrar tutande till härnad.
Derpå Ilmaris värdinna
Sänder upp en bön till Ukko:
"O du Ukko, högst bland Gudar!
Tag Kalevas son af daga,
Sargad utaf jerntungt hagel,
Nålars stålbesmidda spetsar,
Uppå fasansfulla stridsfält.
Vid de svåra härnads-tågen."
Men Kalevas sköna ättling
Råkade förnimma detta,
Sände då en bön till Ukko:
"O du Ukko, högst bland Gudar!
Döda Ilmaris värdinna,
Sargad utaf jerntungt hagel,
Nålars stålbesmidda spetsar,
Uppå hennes trånga gårdar,
Framför hennes egen stuga."