Och han drager nu till örlig,
Spelar vid sin färd på kärret,
Tutar uppå svedje-fältet,
Blåser i sin lur på heden.
Kärret skakas, marken dånar,
Genljud skallar ifrån heden.
Bud man efter honom sände:
"Hemma dog din kära moder,
Skynda dit, att du får skåda,
Hur den döda läggs i grafven."
Men Kalevas sköna ättling
Svarar straxt och yttrar detta:
"Om hon dog, min kära moder,
Finnes väl ett sto der hemma,
Hvarmed hon till grafven föres,
Sänkes ned i jordens sköte."
Spelar vid sin färd på kärret,
Blåser i sin lur på heden;
Bud man efter honom sände:
"Hemma dog din kära fader.
Skynda dit, att du får skåda,
Hur den döda förs i jorden."
Men Kalevas sköna ättling
Svarar straxt och yttrar detta:
"Om han dog, min kära fader,
Finns en vallak väl der hemma,
Hvarmed han i grafven föres,
Sänkes ned i jordens sköte."
Spelar vid sin färd på kärret,
Tutar vandrande på heden;
Bud man efter honom sände:
"Nu din hustru dött der hemma,
Skynda dit, att du får skåda,
Huru hon i mullen lägges."
Men Kalevas sköna ättling
Yttrade ett ord och sade:
"Om min hustru dött i hemmet,
Har en häst der hemma funnits,
Hvarmed hon kan fås i jorden,
Sänkas ned i Kalmas boning."
Och han drar med spel till örlig,
Färdas tutande till härnad,
Spelar uppå svedje-fältet,
Blåser i sin lur på heden.
Tjugonde Runan.
Gret så smeden Ilmarinen,
Gret och sörjde hvarje afton,
Ännu mer han gret om natten,
Suckade till ljusa dagen,
Då hans maka var försvunnen
Och i mullen lagd den sköna.
Icke rördes uti handen
Hammarns skaft, det kopparsmidda,
Icke alls den första dagen,
Ej den första, ej den andra.
Sade smeden Ilmarinen:
"Ve mig arme man! jag vet ej,
Hur att vara, hur att lefva;
Natten ligger jag och vakar,
Ringa är min kraft, min insigt
Svag och mödosamt mitt arbet'."