Går att plocka guld ur hafvet,
Silfver ifrån djupa böljan,
Samlar träd i stora högar,
Fulla tretti' lass han släpar,
Bränner så till kol dem alla
Och i essjan vräker kolen.
Föser sedan guld i elden,
Silfver ibland brända kolen,
Med ett får om hösten lika,
Lika med en vinter-hare.
Tar så trälar till att pusta,
Lönta drängar till att trycka.
Trälar pusta oförtrutet,
Raskt de lönta drängar trycka —
Utan handskar uppå handen,
Utan hattar öfver hjessan,
Under kalla vinter-himmeln.
Sjelf han, smeden Ilmarinen,
Smider sig af guld en hustru,
Vill en brud af silfver bilda.
Men nu pusta trälar dåligt,
Kraftlöst trycka lönta drängar.
Sjelf han tar sig för att pusta,
Hurtigt pustar Ilmarinen,
Pustar en gång, pustar tvenne,
Redan efter tredje gången
Skådar han i essjans botten,
Synar långsåt bälgens bräddar.
Spratt ur elden fram en klinga,
Gyllne klinga utur glöden.
Skön är klingan till att skåda,
Men den har dock onda seder:
Dödar en man alla dagar,
Dödar tvenne på de bästa.
Trälarne åt klingan gladdes,
* Men af harm greps smedens sinne.
Sjelf han, smeden Ilmarinen,
Stack sitt svärd i elden åter,
Gyllne klingan uti glöden,
Bragte mera guld i elden —
Guld, så mycket mössan rymde
Och hattkupan full af silfver.
Tog så trälar till att pusta,
Lönta drängar till att trycka.
Trälar pusta oförtrutet,
Raskt de lönta drängar trycka —
Utan handskar uppå handen,
Utan hattar öfver hjessan,
Under kalla vinter-himmeln.
Sjelf han, smeden Ilmarinen,
Smider sig af guld en hustru,
Vill en brud af silfver bilda.
Men nu pusta trälar dåligt,
Kraftlöst trycka lönta drängar;
Sjelf han tar sig för att pusta,
Hurtigt pustar Ilmarinen,
Pustar en gång, pustar tvenne,
Redan efter tredje gången
Skådar han i essjans botten,
Synar långsåt bälgens bräddar.
Spratt ur elden fram en fåle,
Hingst med gyllne man ur glöden;
Skön är hingsten till att skåda,
Ilskefullt dock är dess sinne:
Dödar ett sto alla dagar,
Dödar tvenne på de bästa.
Trälarne åt hingsten gladdes,
* Men af harm greps smedens sinne.
Det var smeden Ilmarinen,
Körde hingsten uti elden,
Den guldmanige i glödet.
Bragte mera guld i elden —
Guld, så mycket mossan rymde.
Ock hattkupan full af silfver.
Tog så trälar till att pusta,
Lönta drängar till att trycka.
Trälar pusta oförtrutet,
Raskt de lönta drängar trycka —
Utan handskar uppå handen,
Utan hattar öfver hjessan,
Under kalla vinter-himmeln.
Sjelf han, smeden Ilmarinen,
Smider sig af guld en hustru,
Vill en brud af silfver bilda.
Trälar pusta oförtrutet,
Pusta dagar, hvila nätter;
Ej blir gyllne bilden färdig,
Silfver-bruden ej fullbordad.
Derpå smeden Ilmarinen
Sjelf sig tager för att pusta.
Pustar dagar, rastar icke,
Pustar nätter, hvilar icke,
Pustar en dag, pustar tvenne,
Men uppå den tredje dagen
Skådar han i essjans botten,
Synar långsåt bälgens bräddar.