Spratt ur elden fram en jungfru,
Mö med gyllne hår ur glöden;
Flickan gladde smedens sinne,
Men af harm de andre grepos.
Vänder henne, skådar henne,
Ser ej mun och ser ej ögon,
Ej de qvinliga behagen;
Smider mun och smider ögon,
Smider qvinliga behagen,
Ordet kan han icke gifva.
Skön är jungfrun till att skåda,
Hennes seder han ej känner.
Tog så smeden Ilmarinen
Jungfrun på sin bädd till natten;
Kyla sprider röda guldet,
Kyla sprider hvita silfret.
Sade smeden Ilmarinen:
"Åt hvem månde guldmön duga?
Åt den gamle Wäinämöinen
Till en maka för hans lifstid."
Sjelf den gamle Wäinämöinen
Hvilar straxt den första natten —
Uppå sköna hufvud-kuddar,
Uppå mjuka fjäder-dynor —
Vid den unga jungfruns sida,
Hvilken utaf guld var formad,
Som var tecknad utaf silfver.
Der nu gamle Wäinämöinen
Skyddar sig med ull-betäckning,
Sveper sig i tjocka pelsen,
Täcken breder öfver kroppen —
Tvenne, trenne björnars hudar,
Dertill fem, sex ylle-täcken.
Lagom varm var ena sidan.
Den som låg i täcket insvept,
Uti mjuka ylle-klädet.
Den åt jungfrun vända sidan
Så när hade blifvit frusen,
Stelnat till en snöig massa,
Sig till hafvets is förvandlat
Och till stenens hårdhet styfnat.
Då nu gamle Wäinämöinen
Blott en enda natt sig hvilat
Invid gyllne jungfruns sida,
Bredvid bruden utaf silfver,
Höjde han sin röst och talte,
Yttrade med orden detta:
"Aldrig må du, unga slägte,
Aldrig J, dess söners söner!
Ej så länge tiden varar,
Klara månen ännu lyser,
Utaf guld en qvinna bilda,
Vilja brud af silfver smida.
Kyla sprider röda guldet,
Kyla sprider hvita silfret,
Lagom varm var ena sidan,
Den i gamla täcket svepta,
Men till is den ville stelna,
Som var vänd åt unga jungfrun."
Sorgsen och med nedsänkt hufvud,
Med åt sidan lutad mössa,
For nu smeden Ilmarinen
Fjerran hän till Pohja-gården,
For med hopp om annan flicka,
Hänförd af en jungfrus fägring.
Kom så in i Pohja-stugan,
Yttrade ett ord och sade:
"Gumma gif åt mig din dotter,
Gif åt mig en fager fästmö,
Den bland dina döttrar yngre,
Den bland barnen allrabästa."
Louhi, Pohjolas värdinna,
Tog till orda nu och sade:
"Här är ingen flicka vaggad,
Ingen dotter närd och fostrad
För din släde, o du vräkling,
För din bädd, du glupske blodhund,
Du som fräter kött med benen,
Slukar i dig råa bloden.
Hellre lemnar jag min dotter,
Slungad till Förderfvets munsbit,
Uti gapet på en springvarg,
Uti bistra björnens käftar."