Dädan fick han ingen flicka,
Ingen ung och fager fästmö.
Vred sin mun, sitt hufvud rörde,
Skakade det svarta håret,
For så bort från Pohja-gården,
Färdades till egna nejder.
Gamle trygge Wäinämöinen
Möter honom uppå vägen,
Yttrar så ett ord och säger:
"Hör mig smed, du Ilmarinen,
Frände, barn af samma moder!
Hvarför är du så bedröfvad,
Låter snedt din mössa hänga,
När från Pohjola du kommer?
Säg, hur lefver man i Pohja."
Sade smeden Ilmarinen:
"Lätt i Pohja är att lefva,
Då der Sampo finns, som maler,
Granna locket, som sig rullar;
Mol på en dag säd att ätas,
På den andra till att säljas,
På den tredje att förvaras.
Ja, det säger jag i sanning:
Lätt i Pohja är att lefva,
Då i Pohja Sampo finnes;
Der är plöjning, der är såning,
Der är all slags växt och gröda,
Der, just der en evig lycka."
Tjuguförsta Runan.
Gamle trygge Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Hör mig, broder Ilmarinen!
Låt oss nu till Pohja fara
För att taga goda Sampo,
För att skåda granna locket."
Sade smeden Ilmarinen:
"Svårt det blir att Sampo taga,
Svårt att få det granna locket
Ifrån Pohjola det mörka.
Der är Sampo förd att gömmas,
Granna locket att förvaras,
In i Pohja-gårdens stenberg,
Inom kopparbergets gömmor,
Bakom nio lås och riglar,
Och dess rötter har man fästat
På ett djup af nio famnar;
En är fästad ned i jorden,
Invid vattnets rand den andra
Och i hemmets berg den tredje."
Sade gamle Wäinämöinen:
"Kom blott du att Sampo taga,
Hem det granna locket föra
Ifrån Pohja-gårdens stenberg,
Ifrån kopparbergets gömmor,
Från de nio låsens stängsel.
Först dock hamra mig en klinga,
Ett eldeggadt svärd mig bilda,
Hvarmed hundarna jag tuktar,
Jagar Pohja-skaran undan,
När vi gå att taga Sampo,
När till kalla byn vi komma,
Bort till Pohjola det mörka,
Till det mulna Sariola."
Det var smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Föste skyndsamt jern i elden,
Bragte hastigt kol i essjan,
Tog så trälar till att pusta,
Lönta drängar till att trycka.
Trälar pusta oförtrutet,
Raskt de lönta drängar trycka;
Såsom välling vidgas jernet,
Såsom jernslagg fräser stålet.
Derpå smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Ned uti sin essja skådar,
Synar långsåt bälgens bräddar.
Spratt nu fram ett svärd ur elden,
Sprang en klinga upp ur glöden.