Sjelf nu smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Bildade af guld dess fäste,
Gjorde handtag utaf silfver;
Såsom deg sig guldet töjde,
Silfret såsom hafvets fradga,
Uti essjan, uppå städet,
Under slagen utaf hammarn.
Nu är svärdet färdigbildadt,
Och den gamle Wäinämöinen
Griper i eldeggad klinga,
Fattar tag med högra handen,
Yttrar så ett ord och säger:
"Passar klingan ock för mannen,
Skickar svärdet sig för bärarn?"
Klingan passade för mannen,
Skickade sig väl för bärarn,
Månen lyste uppå spetsen,
På dess fäste glänste solen,
Hästen gnäggade på bettet,
Katten gnällde uppå knappen
Och i slidan låg en hundvalp.
Derpå smeden Ilmarinen
Väpnar sig och sig omgjordar,
Kläder sig i jernsmidd skjorta,
Stålsmidt bälte på sig spänner,
Yttrar så ett ord och säger:
"Mannen är i pansar bättre,
Starkare i jernsmidd skjorta,
Fastare i stålsmidt bälte."
Tiden nalkas nu att fara,
Vandrings-stunden är förhanden.
En var gamle Wäinämöinen,
Ilmarinen var den andre,
Gingo nu att hästen söka,
Söka ett års gamla fålen,
Buro betslet invid gördeln,
Fålens seldon uppå ryggen.
Stigande längsefter vägen,
Kring den dunkla ökenskogen,
Hörde de ett fartyg gråta
Och en båt vid stranden klaga.
Gamle trygge Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Der ett fartyg höres gråta,
Der en båt vid stranden klagar.
Kanske att vi fara sjöleds,
Färdas fram med båt på vattnet,
Eller monn till lands vi resa,
Ridande på hafvets stränder?"
Sade smeden Ilmarinen:
"Säkrare till lands är färden,
Döden gånge ut på hafvet,
Der oss skulle stormen skaka.
Vädrets ilar våldsamt kasta,
Våra fingrar blefve åror,
Våra flata händer styren."
Sade gamle Wäinämöinen:
"Säkrare till lands är färden,
Säkrare, men mer besvärlig,
Ännu vida mera krokig,
Och det är en fröjd för båten,
När den flyter uppå vattnet,
Stryker fram på vida hafvet,
Följer åt de störa fjärdar,
När den vaggas utaf blåsten,
Gungas utaf vestan vinden,
Föres fram af sunnanfläkten."
Slängde grimman ned på marken,
Hingstens betsel uppå mossan,
Fålens seldon uti lunden.
Vandrar sedan till sin trädbåt,
Båten, som vid stranden gråter,
Talar och af båten spörjer:
"Hvarför gråter du, min trädbåt,
Jemrar dig, du årfästrika?
Smärtar dig, att tung du gjordes,
Att så grof du blifvit timrad?"
Svarade nu trädstams-skeppet,
Årfästrika båten talte:
"Båtens håg är ut på böljan
Äfven ifrån smorda rullar,
Flickans håg till mannens boning
Äfven ifrån höga hemmet.
För min tyngds skull jag ej gråter,
Ej för det, att grof jag gjordes;
Derför gråter jag, ett trädskepp,
Klagar båt af tallar timrad:
Sades nog, då man mig gjorde,
Att jag till en stridsbåt reddes,
Rustades till örlogsfartyg,
Att med gods och skatter lastad
Jag till hemmet skulle vända;
Men ej kom jag ut till striden,
Fördes ej på hafvets böljor.
Andra båtar, sämsta fartyg,
Färdas städse uti örlig,
Vilda fejders stråt beträda
Och förskaffa mera medel,
Än en konung får på sex år,
På sju somrar smeden vinner.
Jag, som är till farkost bilad,
Redd af gamle Wäinämöinen,
Ruttnar jemt på mina spånor,
Vräkes här på timmer-platsen.
Markens allrasämsta maskar
Bo inunder mina vränger,
De bland luftens foglar värsta
Bygga på mig sina nästen.
Tvåfaldt vackrare det vore,
Vore två- och trefaldt bättre,
Att en tall på backen vara,
Stå på heden som en fura,
På hvars qvistar ekorn springer,
Barrträdsfågeln vingen flaxar."