Sade smeden Ilmarinen:
"Hvad kan utaf skräpet blifva,
Hvad af lumpna tinget göras,
Utaf fiskbens-skrädet bildas,
Om det ock till smidjan föres,
Om till skicklig smed det bringas,
Bringas till en kunnig konstnär?"
Sade gamle Wäinämöinen:
"Det ju vore harpans början,
Om till skicklig smed det fördes,
Bragtes till en kunnig konstnär."
Men der fanns ej kunnig konstnär,
Fanns ej man med sådan insigt,
Att han kunnat harpan foga.
Gamle trygge Wäinämöinen
Tager sjelf sig för att foga,
Börjar sjelf att harpan bilda.
Hvadan fick han ljudfullt botten?
Från den häggbevuxna dalen,
Från den genljudsfulla granen.
Hvadan fick han harpans skrufvar?
Af den stora gäddans tänder,
[Utaf Tuoni-trälens borrar.]
Ännu felas något litet,
Sköna harpan är i saknad
Af en sträng, af tvenne tagel.
Hvaraf voro harpans strängar?
Utaf hår från Hiisi-hästen,
Utaf Lempo-fålens klädnad.
Nu var strängaspelet färdigt,
Stora gäddbens instrumentet,
Harpan utaf fiskens fenor.
Gamle trygge Wäinämöinen
Bjöd de gamle till att spela;
Gamle spela, hufvun darra,
Glädjen ej med glädje sämjes,
Spelet sig till spel ej fogar.
Bjöd de unge till att spela,
Unge spela, fingren knaka,
Ej är ljudet rätta ljudet,
Glädjen gäller ej för glädje.
Spelar muntre Lemminkäinen,
Spelar smeden Ilmarinen,
Glädjen ej med glädje sämjes,
Spelet sig till spel ej höjer.
Gamle trygge Wäinämöinen
Skickar harpan så till Pohja,
Kantele till Kalevala.
Spelar Pohja-gårds värdinnan,
Spela Pohja-gårdens svenner,
Spela svenner, spela jungfrur,
Spela ock de unga flickor,
Spela de ogifta männer,
Spela äfven gifta männer.
Vända harpan om och vrida,
Hålla den i sina fingrar,
Äga ej den rätta konsten.
Strängarna i oskick bragtes,
När de tvenne skilda folkslag
Spelade med sina fingrar;
Taglen gåfvo skränfullt läte,
Skärande och sträfva toner,
Harpan skrålade förfärligt.
Gubben vaknade på ugnen,
Spratt ur sömnen upp den gamle,
Höjde då sin röst och sade,
Talade med dessa orden:
"Hören upp omsider, tystnen!
Detta skär mig allt till benen,
Spränger mina örons hinnor,
Ristar tvert igenom hufvet,
Störer sömnen för en vecka.
Om det Finska folkets harpa
Icke bättre åstadkommer,
Ej försänker uti slummer,
Vräken den då ut på vattnet,
Sänken ned i flodens bölja;
Eller bringen den tillbaka,
Fören uti mästarns händer,
Uti konstnärns egna fingrar."
Plötsligt ifrån harpans strängar
Dessa ord till gensvar ljuda:
"Ej jag bör i floden vräkas,
Icke ut på böljan kastas,
Ännu spelar jag hos mästarn,
Ljuder uti konstnärns händer."
Nu man harpan varsamt förde,
Bragte kantele försigtigt,
Bar den uti mästarns händer,
Uti konstnärns egna fingrar.
Gamle trygge Wäinämöinen
Tvättar sina tummar rena,
Fingrarna i ordning lagar,
Sätter sig på glädje-stenen,
På en klippa invid stranden,
Ned på silfverrika backen,
På den gyllne kullens hympel,
Tar i fingrarna sin harpa,
Lägger böjda trä't på knäna,
Kantele inunder handen.
Höjde nu sin röst och sade,
Talade med dessa orden:
"Ho som förr ej har förnummit
Fröjden af de höga runor,
Ej till harpans toner lyssnat,
Han må komma för att höra."