Spelar gamle Wäinämöinen,
Spelar på en gång och sjunger,
Fingrarna sig böjligt höjde,
Rördes af och an på harpan,
Lätt steg tummen ifrån strängen.
Nu med glädje glädjen sämjes
Och till spel sig spelet höjer,
Ymnigt ljud ger gäddbens harpan,
Harpan gjord af fiskens ryggben,
Hingstens tagel mäktigt ljuda,
Hästens tagel toner bilda.
Ej fanns något djur i skogen,
Springande på fyra fötter,
Ej en varelse i luften,
Som nu icke kom att höra,
Undra öfver ljufva spelet.
Vargen sjelf i kärret vaknar,
Björnen stiger upp från heden,
Ur sitt ide utaf tallar,
Ur sin kula utaf granar.
Hoppar hastigt uppå gärdet,
Kryper derifrån till ledet,
Gärdet faller kull på klippan,
Ledet rullar ned i lunden,
Björnen hoppar upp i granen,
Skyndsamt sig i tallen svänger,
Medan fadren glädje skapar,
Wäinämöinen spelet sköter.
Dunkelskäggig skogens gubbe,
Frejdad konung öfver djuren
Och den hela Tapio-skaran
Gingo att på spelet höra.
Äfven sjelfva skogs-värdinnan,
Tapiolas trägna qvinna
Klädde sig i blåa strumpor,
Snörde röda band om skorna,
Steg så opp i björkens knyla,
Hvilade i alens krökning,
För att harpans toner höra
och på stränga-spelet lyssna.
Ej fanns lefvande i skogen,
Resligt djur på fyra fötter,
Ingen varelse i luften,
Hvinande med tvenne vingar,
Ej en fogelskock så präktig,
Att den ej från luften yrde,
Ilande med snabbhet neder,
För att herrlig tonkonst höra,
Undra öfver ljufva spelet.
Örnen flög från höga rymden,
Höken midt igenom molnen,
Allan kom från djupa böljan,
Knipan ifrån kärrets bräddar,
Svanorna från öppna kärren.
Qvittrade ock smärre finkar,
Nära tusende af lärkor
Och af siskor ännu flere
På den gamle mannens skuldror.
Sjelf den sköna luftens tärna,
Den på fägring rika Solen
Och den vackra, milda Månen
Suto, en på luftens loka,
Lysande på himla-bågen
Och den andra på en molnsky,
Herrligt strålande vid kanten.
Der sin väf af guld de väfde,
Vårdade om silfver-tyget
Med en gyllne väf-skottspole,
Med en sked af silfver bildad;
Förde skeden fram och åter,
Läto skaften höjas, sänkas.
Men då sällsamt ljud de hörde,
Hjeltens ljufva spel förnummo,
For från handen väfvar-skeden,
Flög från deras fingrar spolen,
Väfvens gyllne trådar brusto,
Af dess silfver-trådar sprungo.
Fanns ej lefvande i vattnet,
Som med fenor sex sig rörer,
Ilar fram med åtta fenor,
Ej af fisk en svärm så herrlig,
Att den icke kom att höra,
Undra öfver ljufva spelet.
Kommo laxar, kommo sikar,
Gäddor sig med snabbhet slängde,
Vattenhundar skyndsamt skredo.
Äfven andra smärre fiskar
Kommo simmande mot gräset,
Sträfvade än längre framåt,
För att höra Wäinös sånger,
Undra öfver ljufva spelet.
Ahto, konung öfver böljor,
Gräsbeskäggad vattnets gubbe
Drager sig till vattenbrynet,
På ett näckrosblad sig smyger.
Sjelf den sköna vattnets drottning
Vattnets ymniga värdinna
Håller på att kamma håret,
Borsta sina långa lockar
Med den guldbeprydda kammen,
Med sin borste utaf silfver.
Men när sällsamt ljud hon hörde,
Hörde ljufva Suomi-spelet,
Föll ur handen gyllne kammen,
Flög från hennes fingrar borsten.
Bort sig flyttade den arma,
Sökte sig ett annat ställe,
Spratt med bröstet opp från vattnet,
Drog sig så till vattu-stenen,
Lade bröstet emot klippan,
För att lyss uppå de toner,
Tonerna från Wäinös harpa,
Parade med sångens toner,
När så underbart var ljudet
Och så ljufligt harpo-spelet.
Icke fanns en sådan hjelte,
Ej en man så fast i sinnet,
Ej en man och minst en qvinna,
Som det ej till tårar rörde.
Greto unga, greto gamla,
Greto de ogifta männer,
Greto äfven gifta männer,
Greto medelålders svenner,
Greto svenner, greto jungfrur.
Greto äfven smärre flickor,
När så underbart var ljudet
och så ljufligt Suomi-spelet.
Till och med för Wäinämöinen
Tåre-källan ymnigt svällde,
Vattnet flöt utur hans ögon,
Tårar digrare än tranbär,
Digrare än svalors hufvu'n,
Tårar mer än hjerpägg trinda
Föllo på hans breda kinder,
Rullade från breda kinder
Ned uppå det hvälfda bröstet,
Rullade från hvälfda bröstet
Ned uppå de fasta knäna,
Rullade från fasta knäna
Ned uppå de höga vrister,
Rullade från höga vrister
Under fötterna på marken.
Vattendropparna de runno
Genom fem hans ylle-kjortlar,
Genom sex hans gyllne gördlar,
Blåa skjortor sju igenom,
Genom åtta vallmars jackor.
Så i floder tårar runno
Hän från gamle Wäinämöinen
Till det blåa hafvets stränder,
Och från blåa hafvets stränder
Ned inunder klara vattnet,
Ofvanpå det svarta gruset.
Der de frodades förträffligt,
Bildades till ädelstenar,
För att kunga-smycken blifva,
Höga männer evigt fröjda.