Sade gamle Wäinämöinen:
"Monn bland denna ungdom finnes,
I den sköna ungdoms skaran,
Uti detta höga slägte,
Bland den store fadrens söner,
Den som plockar mina tårar
Under hafvets klara vatten,
Ofvanfrån det svarta gruset?"
Svarade så väl de unge,
Som de gamle äfven sade:
"Icke finns bland denna ungdom,
I den sköna ungdoms skaran,
Uti detta höga slägte,
Bland den store fadrens söner,
Den som plockar dina tårar
Under hafvets klara vatten,
Ofvanfrån det svarta gruset."
Kommer så den blåa knipan —
Ofta ju den blåa knipan
Doppar näbben ned i böljan,
Svalkar sig i kalla vattnet —
Denna plockar ädelstenar,
Plockar Wäinämöinens tårar
Under hafvets klara vatten,
Ofvanfrån det svarta gruset.
Tjugrutredje Runan.
En var gamle Wäinämöinen,
Ilmarinen var den andre
Och den tredje Lemminkäinen,
De till Pohjas stugor kommo.
Sade Pohjolas värdinna:
"Hvarom veta männer tälja,
Hvilken nyhet bringa hjeltar?"
Sjelf den gamle Wäinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
"Vi om Sampo ha att tälja,
Orda om det granna locket;
Komma hit att Sampo dela,
Att det granna locket skåda."
Sade Pohjolas värdinna:
"Hermelinen kan ej delas,
Ekorn ej förslår åt trenne."
Gamle trygge Wäinämöinen
Börjar spela på sin harpa,
Locka toner ur dess strängar.
Tröttar det förmätna folket,
Sömnens tyngd deröfver sprider,
Känner efter i sin ficka,
Letar i den lilla pungen,
Derur sömnens nålar tager,
Sofver in det tvära folket,
Sänker hedna-skaran neder
Uti Pohjola det mörka,
I det mulna Sariola.
Går så för att Sampo taga,
Föra bort det granna locket
Ifrån Pohja-gårdens stenberg,
Ifrån kopparbergets gömmor,
Från de nio låsens stängsel.
Sjelf den gamle Wäinämöinen
Låter sångens toner ljuda,
Och då röras borgens portar,
Borgens fasta gångjern skakas.
Derpå smeden Ilmarinen
Borgens lås med smör bestryker,
Rosten bort med ister tager,
Vrider låsen upp med fingrar,
Stenarna med gräfta rödjar.