»Jag ska’ ha upp bilen för backen, men kanske dä är bäst då, att du stiger ur.»
»Nej, då blir det bäst, att jag sitter kvar, det går lättare om jag sätter bilen i gång medan du skjuter på.»
»Du sätta bilen i gång? Ja, dä kan du inbilla någon annan än mej.»
»Vill du tro, att jag kan föra en bil mycket bättre än du.»
»Gör det då om du kan», svarade Gustav och hånlog över att han nu hade fått henne på det hala, sedan hon trott sig kunna gyckla med honom.
Malin intog emellertid platsen vid ratten och förde så bilen under en hel del vändningar fram och åter kors och tvärs över vägen, vilket, ehuru maskineriets svaghet ej medgav några vidlyftigare prov, tydligen visade, att hon var i besittning av en ganska uppdriven färdighet i konsten. Gustav stod alldeles handfallen och åskådade med stum förvåning, huru hon manövrerade bilen med vida större skicklighet än han själv var i stånd till.
»Vem i tusingen kunde tro dej om att vara så styv», utbrast han då hon slutat, »du är ju mycket klyftigare än en karl, vet jag.»
»Ja, nu ser du vad jag duger till, men tala inte om det för någon därhemma på bondlandet», sade Malin, som dock sedan själv omtalade för Anna huru det tillgick.
»Dä tiger jag mä, förstår du välle, men nu tjänar dä inte någe te att stå kvar här längre, utan sätt bilen i gång då, så skjuter jag på.»
Gustav ställde sig nu bakom bilen och tog med ett kraftigt grepp tag mot densamma och Malin var just i färd med att sätta bilen i gång, då de båda barnen rusade tillbaka in i stugan under det den ena av dem med gäll röst ropade: