»Mamma, mamma, skynda dej kom, ska’ du få se, dä ä en karl i skjortärmarna, som ska’ dra e’ skrinda opp för backen, men han kan inte.»
Malin, som börjat få bilen i gång, vände sig nu, då hon genom motorns buller hörde skriket, med äkta kvinnlig nyfikenhet för att se varifrån ljudet kom och i ett nu, fortare än det hinner beskrivas, störtade bilen ned på sidan om vägen, på vilken Gustav blev liggande framstupa med utsträckta armar, redan bibringad en i grund förändrad åsikt om sin väninnas lämplighet att föra bil. Bilen hade emellertid efter sin färd utför den branta om än icke så djupa vägkanten hamnat på stup mot en med ljung och lingonris beväxt tuva, där Malin som i sista ögonblicket försökt att stanna maskinen blev liggande halvt bedövad, efter att i sitt fall ha krossat bilens skyddsglas. Hon kunde dock snart resa sig igen och klättra uppför vägkanten samtidigt som Gustav, vilken fått en hård stöt på ena knäet, linkade fram för att se efter om hon var levande eller död.
»Jaså, du blev inte sönderbruten ändå, men hur har dä gått för däj, du blöder ju vettja.»
Malin varsnade nu att hennes vänstra hand, som blivit skadad av glaset blödde samt att den även nedfläckat hennes kläder och så började hon att gråta.
»Asch, morska upp däj nu, dä va’ väl ingenting att grina över när dä inte gick värre än så, men du kunde gärna ha låtit bli bilen, när du inte kunde skötan.»
»Visst kan jag sköta den, hur kan du sätta det i fråga», svarade Malin förargad och började snyfta ändå värre.
»Ja, dä syntes fälle hur du kunde sköta den när du körde så åt hälsike.»
»Men det var ju en olyckshändelse förstår du väl.»
»Ja dä kan du ju ha rätt i», svarade Gustav, »och nu tjänar dä inte någe till att tvista om den saken. Sluta upp med att lipa nu, hör du, så går vi in i stugan där å snyggär opp oss lite.»
»Men vi måste väl taga reda på bilen.»