»Bilen bryr vi oss fanken i, den är förresten så usel å inte heller kan vi lyfta opp den på vägen igen. Ja’ ska’ skaffa hit en annan bil från Norrköping, så får Edvard i Hagstuga hämta sitt sabla åkdon bäst han vill.»
De stego nu in i stugan, varvid barnen, som varit den indirekta orsaken till olyckan, förskräckta sprungo undan i skydd bakom moderns kjol.
»Gudag», sade Gustav och hostade förläget, »kunde vi få låna lite’ tvättvatten å borstväsen. Dä gick illa för oss här ute i backen.»
»Ja, ja kunde just se det», svarade kvinnan, som från fönstret åsett det hela, »släpp mig barn, ja’ skall gå ut efter vatten.»
»Det var ni, edra kanaljer, som rådde för det», sade Malin förbittrad, då kvinnan gått ut och beredde sig att gå handgripligt till väga mot barnen, men Gustav höll henne tillbaka.
»Lugna däj då, dä va’ ju en olyckshändelse sa’ du nyss å nu låter vi det vara så också.»
»Inte ska’ ni skrika barn, ni brukar ju inte vara rädda för främmande folk», sade kvinnan, när hon kom in med vattnet.
De båda resenärerna fingo nu tvätta sig och borsta sina kläder, som i synnerhet Malins blivit illa medfarna. Malins handskada befanns dock dess bättre icke vara så särdeles svårartad, varför det ansågs tillräckligt med ett förband som av kvinnan i huset omlades.
»Finns dä telefon nån’stans här i närheten», frågade Gustav.
»Inte närmare än ve Strömsfors», svarade kvinnan.