Malin hade, som vi sett av det föregående, redan under första söndagen av sin vistelse här gjort en bekantskap, som syntes tendera till att bli stadigvarande.
Det var visserligen tydligt, att han, den brutale och råbarkade arbetskarlen, vilkens enda yttre företräde var hans väldiga kroppshydda, i början inte riktigt föll henne i smaken men som han var det enda sällskap, som stod henne till buds, hade hon följt den gamla regeln att av två onda ting välja det minst onda.
I dagligt tal kallad Nygårds-Gustav efter sedan han tjänade dräng vid Nygården, var hans namn egentligen Gustav Jakobsson, men den förra benämningen var så vanlig i trakten att de flesta inte ens visste vad han hade för tillnamn eller kanske inte ens tänkte på att han ägde ett sådant. På senare åren hade han ej velat binda sig vid årstjänst utan haft sin utkomst med tillfälligt arbete här och där som det föll sig. Helst ville han emellertid arbeta på ackord och han kunde då på grund av sina ofantliga kroppskrafter och sin stora arbetsförmåga ofta förtjäna mer än dubbelt så mycket som en vanlig arbetare.
Om han sålunda under sitt arbete skötte sig med heder, var han däremot för sin personliga del ingalunda skötsam. Efter att under första tiden medan han tjänade ha varit godtemplare, började han sedan svira och supa mer och mer och nu brukade han rumla om periodvis tills bristen på kontanter tvang honom att arbeta för att såmedelst skaffa pengar till nya spritinköp. Antingen han var full eller nykter var det icke rådligt att komma i delo med honom. Han var den obändige naturmänniskan, som inte krusade för någon och det hade vid helt oskyldiga diskussioner hänt, att han, då han kommit till korta i resonemanget, på handgripligt sätt velat övertyga motståndaren att han ändå hade rätten på sin sida.
Många historier voro i omlopp om honom. Han kunde äta otroligt mycket på en gång, men också svälta flera dagar i sträck. Han kunde gå utan strumpor om vintrarna när det var ganska kallt utan att detta bekom honom något, men blev det riktigt, riktigt kallt så hällde han brännvin i stövelskaften och sedan så kunde han härda ut huru länge som helst.
Det påstods också, att han var okänslig för ormbett, vilket berodde på att han en gång när han skulle bada råkat trampa på en orm och blivit biten utan att därav taga skada. Detta hade han också lyckats inbilla en del folk, vilket i sin mån bidrog till att öka respekten för honom. Det var visserligen många som trodde, att ormen inte var giftig, men det vågade de icke säga så att han hörde det. Fastän sålunda på sätt och vis respekterad, var han, som man kan förstå, ingalunda avhållen. Av den manliga ungdomen var han lika mycket hatad som fruktad för sin oresonlighet, och flickorna avskydde honom av vissa orsaker och drogo sig för hans sällskap.
Malin å sin sida kunde icke heller komma på god fot med ungdomen. Flickorna sympatiserade ej med henne, om ej möjligen Anna, som syntes omfatta henne med vänskap. Pojkarna behandlade henne som luft såvida det inte gällde att göra henne till föremål för sitt löje, vilket de dock noga aktade sig för i Gustavs närvaro, sedan han, som jag sedan fick veta, just för denna orsaks skull så illa misshandlat Västergårdsdrängen.
Av ena som andra orsaken hade Malin snart börjat fatta en viss tillgivenhet för Gustav, vilken ju också var den ende som på något sätt uppmärksammade henne. De blevo ju också på så sätt så gott som hänvisade till varandra och de kommo med sina stridiga lynnen märkvärdigt bra överens. Jag tyckte emellertid ej vidare om denna bekantskap, men kunde inte göra något åt saken och mina föreställningar till Malin att undvika hans sällskap tog hon ganska illa upp.
Jag lade snart märke till att Malin var mycket intresserad av att skriva. Alltid om kvällarna och annars också emellanåt skrev och plitade hon enträget, som hon sade avskrifter av andliga sånger samt en del visor.
Hon trodde sig också äga poetiska anlag och hon försökte sig ibland på att dikta visor, vilka hon dock inte alltid kunde fullborda.