Om hon sålunda icke var så överdrivet klyftig som poet, så var hon dess mera slängd med att berätta historier, det kunde hon göra på ett både fantasirikt och roande sätt och vi skrattade ofta åt hennes löjliga påhitt. Dessa, om en högtsvävande fantasi vittnande prestationer, stödde mig också, som människokännare i min uppfattning om att hon var en av dessa drömmande individer, vilkas fantasiliv är abnormt utvecklat på bekostnad av deras förmåga för praktisk verksamhet.

För övrigt var hennes lynnesläggning ganska egendomlig. När någon tilltalade henne så kunde hon ge ett frånvarande svar, och hon kunde ibland både gråta och skratta nästan samtidigt. Jag undrade då för mig själv om det icke är sådant som kallas hysteri eller om det möjligen berodde på någon särskild orsak.

Jag har förut i annat sammanhang antytt att Malin var kvinnosakskvinna, vilket också tillika med att hon var djurvän och barnafiende var en av hennes mest framträdande egenskaper. Hon kunde med armarna i kors hålla långa och oratoriska utläggningar om kvinnans förtryckta ställning, om det berättigade i hennes kamp för likställighet med mannen samt hennes strävan att genomdriva lika lön för lika arbetstid. Ehuru ingen tog någon vidare notis därom och Anna, som det här gällde att påverka, tycktes vara alldeles oemotståndlig för hennes flödande svada, så kunde jag dock inte undgå att reflektera över det märkvärdiga i att hon ville ha lika lön som männen för en arbetstid, som utnyttjades på detta sätt och frågade henne vid ett tillfälle om det inte vore rättvisare att betala lika lön för lika arbete. Hon svarade att det egentligen var så hon menade. Jag frågade nu om hon trodde, att kvinnor i allmänhet kunde förrätta männens sysslor lika bra som de och hon svarade, att det var hon viss om att de kunde och skulle göra om blott förutsättningarna i övrigt ställdes lika. Då erbjöd jag henne att hon skulle få arbeta tillsammans med drängarna mot lika lön som de, så bleve ju hennes bekymmer stillade och full rättvisa skipad men då skulle hon också utföra lika mycket arbete, som en av dem och inte under arbetstiden bara stå och lata sig och prata strunt. Dessa mina ord verkade som en kalldusch och då hon så därtill blev utskrattad av Anna och drängarna fann hon för gott att i fortsättningen hålla inne med sin visdom i denna sak, som ehuru i och för sig nog så beaktansvärd, hon likväl tydligen inte alls hade någon insikt i, och som hon endast kunde skada genom sitt ovederhäftiga prat. Malins sysselsättning bestod, sedan hon, som förut är nämnt, visat sig oskicklig i göromålen, huvudsakligen i att se efter barnen, vilket ock nästan var det enda hon kunde uträtta. Det var egentligen blott den minsta lillan, som fordrade tillsyn, då de andra barnen voro så stora att de mestadels kunde sköta sig själva och för det mesta voro ute och lekte.

Hon hade nu varit här i något över fjorton dagar och jag hade redan insett, att det inte på längden kunde fortgå på detta viset, då det var för mycket att arbetet inomhus skulle kunna medhinnas av min hustru och Anna och förutom detta någon särskild barnjungfru inte nödvändigt behövdes.

Min nya piga hade också väckt ett visst uppseende i orten, folket begrep ganska väl att hon inte ägde de egenskaper man är van att finna hos en piga, och jag blev vid ett tillfälle tillspord om jag i stället för piga ämnade hålla sällskapsdam.

Emellertid inträffade då följande händelse som gjorde slag i saken. Under det vackra vårväder som rådde under de senare dagarna hade Malin, med den lilla placerad i korgvagnen, ofta vistats ute i det fria, där de båda kunde njuta av solskenet och inandas den friska vårluften. Då inträdde ett par regndagar, som gjorde det omöjligt att vistas ute med barnet, vilket tydligen misshagade dess vårdarinna som endast var intresserad av det som personligen beredde henne själv nöje. Anna var i ett till visthusboden närliggande rum sysselsatt med nedpackning av ägg och smör, som skulle till staden nästkommande dag och Hilda, som varit borta till en granngård i något ärende, var just återkommen därifrån och trädde in i vardagsrummet, där de större barnen vistades, stojande och lekande som barnens vana är.

»Mamma, lillan ligger och sover på köksgolvet.»

»Vad är det du säger, Margit lilla?» sade Hilda och smekte barnet om de rosiga kinderna.

»Jo titta ska’ mamma få se.»

Hilda gick ut i köket och fann den lilla liggande på köksgolvet nedanför matbordet till synes livlös, medan dess vårdarinna, som spårades av en något skorrande jumpamelodi, befanns lättjefullt liggande på ryggen med åt höjden pekande knän i den himmelsblå soffan, där hon helt och hållet tycktes uppgå i trakteringen av sitt instrument. Det hade tillgått så, att den lilla som legat och sovit i korgvagnen vaknat och börjat gråta och Malin hade då tagit upp henne ur vagnen och en stund hållit henne i sitt knä. Hon hade emellertid snart ledsnat därpå, lagt upp barnet på bordet med en leksak i handen för att sedan själv kunna ägna sig åt en kärare sysselsättning, ej troende att någon skulle observera hennes pliktförgätenhet. Den lilla, som ej var van att vistas på en sådan plats, kavade och kavade emellertid allt vad hon kunde för att komma därifrån och, på så sätt kommen till bordskanten, föll hon handlöst ned på golvet, där Hilda fann henne liggande till utseendet livlös men som det sedan visade sig dess bättre endast avsvimmad.