Plötsligt tyckte hon sig i ett dimhöljt fjärran skönja Gustavs välbekanta och efterlängtade gestalt, som för henne tedde sig som en hoppets stjärna i en ändlös grå rymd, men då hon försökte att taga sin tillflykt till denna sin räddande ängel och redan var honom nära förvandlades han till en stor sprattelgubbe, som svängde och slängde med armar och ben som sprattelgubbar brukar göra när man rycker i en tråd.
Hilda och Anna, som vistades i ett angränsande rum till vilket dörren var stängd, hade en lång stund tyckt sig höra buller inifrån pigkammaren, vilket de dock inte tagit någon vidare notis om, då de visste att Malin ibland brukade snarka. Emellertid tilltog bullret och snart hördes tydliga jämmerrop och stönanden blandade med dunkningar, liksom när man slår handen hårt i väggen.
Hilda gick in för att se efter vad som var å färde och fann Malin liggande badande i kallsvett och med ett ångestfullt uttryck i sitt ansikte, slående vilt omkring sig med händerna mot väggen och i sängkanten liksom sökte hon värja sig mot någon hotande fara. Av de häftiga rörelserna hade bandaget omkring handen blivit rubbat och såret gått upp och börjat blöda, varvid smärtan tydligen ökade intrycket av hennes fantasidröm, ehuru hon ännu icke var i stånd att kunna vakna.
Försökande att väcka henne genom sakta tilltal gick nu Hilda fram till sängen, fattade Malin om armarna för att hindra henne att skada sig mera och så småningom började väckningsförsöken krönas med framgång.
Malin satte sig upp i sängen halvvaken och stirrade med skräckslagna ögon omkring sig, fortfarande troende sig vara förföljd samt utan att ännu ha kommit till klarhet om var hon befann sig.
»Vad i all världen kommer åt Malin, yrar hon eller är hon sjuk?»
»Hu, jag kan inte komma undan, Gustav varför hjälper du mig inte.»
»Gustav är inte här, å inte är det heller nå’n fara å färde. Malin har ju drömt bara, lugna sej nu och se sej omkring, så behöver hon inte vara rädd längre.»
»Aj, det gör så ont i min hand.»
Malin blev nu på en gång klarvaken, då hon vid åsynen av Hildas lugna småleende förstod att hon inte var utsatt för någon fara och att det hela blott varit en dröm.