»Bäst att hon försöker sova lugnt en stund, så blir hon kanske kryare sedan», sade Hilda efter att ha anlagt ett nytt förband om Malins hand.
Hilda öppnade ett fönster och gick sedan ut ur rummet medan Malin steg upp och klädde sig samt började efter hand bliva lättare till sinnes, då hon genom det öppna fönstret hörde fågelkvitter samt drängen Hasselkvists hamranden och bankande ute på backen, där han var sysselsatt med att ställa i ordning en vagn medan han emellanåt sjöng och gnolade på en munter slagdänga.
Några dagar förflöto. Det var fredagsafton; Anna var sysselsatt med att väga upp smör för morgondagens stadsresa och Hilda och Malin uppehöllo sig i köket. Malin var en smula fnurrig efter ett telefonsamtal, som hon haft med sin Gustav och vari han meddelat henne, att han nyss återkommit från staden, där han haft en ganska trevlig dag och där han bland annat köpt hem en liter konjak just för hennes räkning och nu så ville han att hon skulle komma över till honom på kvällen (han själv var tydligen alltför vimmelkantig för att kunna gå till henne) så skulle hon få sig en jamare, som skulle kännas ända ner i stortån.
Nu kan till Malins heder nämnas att hon hade en utpräglad motvilja mot allt vad spritdrycker hette. Hon hade flera gånger förebrått Gustav för hans myckna fylleri och bestämt avslagit hans erbjudanden till henne att smaka de härliga drycker, som han sällan eller aldrig var utan. Vid ett sådant tillfälle hade hon emellertid yppat för honom att hon förut några gånger smakat punsch och medgivit att densamma varit rätt god. Gustav, som efter vanligheten även den gången var en smula beskänkt, hade då sökt lägga detta på minnet för att vid tillfälle överraska henne med, som han trodde, hennes älsklingsdryck. Emellertid hade han glömt bort att det var punsch och i stället hade han fått för sig att det var konjak, som smakat henne så bra och nu hade han köpt hem en liter sådan, för att riktigt frikostigt traktera henne och såmedelst visa att han hade hjärtat på rätta stället.
Malin hade, som förut är nämnt, flera gånger avslagit hans erbjudanden och då han nu på detta osminkade sätt bjöd henne på fylla blev hon arg och svarade att hon visst inte var någon fyllkaja, som ville supa tillsammans med ett så’nt genomruttet fyllsvin som han var. Gustav, som inte var så värst buskablyg av sig och inte ens i nyktert tillstånd brukade skräda orden, hade då yttrat några fula ord och tillägnat henne en del mindre smickrande egenskaper med påföljd att hon i vredesmod ringde av i örat på honom.
Anna hade emellertid fått sitt arbete färdigt och inträdde i köket samtidigt som Hilda vänder sig till Malin och säger:
»Nu gör vi så att Malin följer med Erik till sta’n i mår’on och säljer tupparna; det tjänar inte någe till att föda dem längre.»
»Jaså», svarade Malin intresserad, »var skall jag sälja dem då?»
»På torget eller också bjud ut dem på stadshotellet.»
»Och du Anna», fortsatte Hilda vändande sig till denna, »färska på för bakningen.»