Aapo. Din hållning är rätt bruten och mossa har grott på din hjässa, vårt dyra hem.
Juhani. Mossa har grott på din gyllne hjässa, vår vördnadsvärda moder Jukola.
Timo. Var hälsad Jukola, där du sitter framför mig, vacker som Jerusalem förr i tiden.
Juhani. — — Å! Vartän jag skådar, möter gossen blickarna från vännen, den ömma. Se hur vänt också den där gamla fähusgluggen myser vmå mig. Var hälsad, du hoppets stjärna, var hälsad!
Eero. Var hälsad, var hälsad, du hoppets svarta stjärna!
Juhani. Var hälsad käraste spillningshög där under, skönare än lyckans höjder!
På dessa rader utvecklas Kivis impressionistiska bildspråk i hela sin rikedom. Jukola är här ett väsen, en vördnadsvärd moder. Det möter bröderna med en öm väns blick. Liknande personifieringar anträffas för resten mångenstädes i verket: "näki siellä iltaisten metsien keskellä tuon alakuloisen pirtin" (346), (han såg i de kvällsliga skogarnas mitt den vemodstryckta stugan); "jalo huone, joka — — rauhaisesti hymyten katsoi heitä vastaan" (481), (det ädla huset blickade fridfullt leende emot dem);[35] "ja näkyi — — ylempänä itse Jukolan talo, ihanasti surkumielinen" (519), (och högre upp syntes Jukola gård, ljuvt vemodig); "lehditettynä lattia hymysi" (592), (lövat log golvet); "matala, kuihtuva koivu, alakuloisesti nyökytellen päätänsä iltatuulessa" (156), (den lågväxta, vissnande björken, sorgset nickande i aftonvinden). Av samma art är ett uttryck i den anförda skildringen av Timos bedrövliga vandring: "hän asteli murheellista mäkeä ylös" (579), (han steg uppför den trista backen). Uttrycket "onnen kukkula" i citatet här ovan är representativt för en stor grupp metaforer, ibland framkastade med djärv fantasi, såsom: "Valeleppas, kurja veli, sydämmesi tultakuohuvata kattilaa viileällä vedellä kärsivällisyyden lirisevästä ojasta, joka halki niitun vaeltaa eteenpäin, koukistellen hiljaa." (140), (skölj, brorstackare, ditt hjärtas eldsflammande kittel med svalt vatten från tålamodets risslande bäck, som rinner fram genom ängen i lätta bukter); "tulta iski yössä himon ja kimman silmä" (235), (mordlustens öga gnistrade i natten); "sovinnon suopea silmä" (491), (försoningens blida öga); "hänen kärsimyksensä rintarauta" (503), (hans tålamods bröstharnesk); "lapsuutesi valkea viiri" (593), (din barndoms vita vimpel). Bland de lika konstruerade poetiska omskrivningarna finner man några av originell verkan såsom "korkeuden sininiittu" = himmeln (272), "häpeän musta puu" = stocken (81, 82) och "kruunun (pitkä) sarka" = landsvägen (bl. a. 128); det sistnämnda direkt gripet ur folkspråket — vid sidan av saker, tagna från poesins allmänningar, såsom "päivän tähti", (dagens stjärna) eller överförda direkt från finska folkdiktningen såsom "Ahtolan ja Tapiolan asujaimet" (Ahtolas och Tapiolas invånare) och "Ahtolan kiiltävä karja" (Ahtolas glimmande boskap).
Till abstrakta substantiv fogar Kivi rätt ofta färgbetecknande adjektiv: "katumus kylmä ja musta" (98), (ånger, kall och svart); "kauhistuksen harmaankalvea haamu" (419), (fasans gråbleka vålnad); "musta kauhistus" (493), (svart förfäran) — hos Almqvist: "känn ångest och svart förfäran!" ("Colombine", 259). "tarkoitukseni tehdään pikimustiksi, vaikka mustanruskea karva olisi jo kylliksi" (129), (mina avsikter göras bäcksvarta, fast svartbrunt redan vore nog) — hos Almqvist: "grå eller brunröd obehaglighet" ("Amalia Hillner" 314),[36] "de svartgrå tankarna" ("Drottn. juvelsm." 38) m.m.d.
När Aapo tröstar den olyckliga Simeoni, heter det: "hohtavana kultasateena lentelivät sanat hänen suustansa ulos" (559), (som ett skimrande guldregn flögo orden ur hans mun). I den djärva sammanställningen "lapsuuden viiri" (barndomens vimpel) skapas bildens stämning av ett "valkea" (vit) före huvudordet. Färgbeteckningarna för samma sak kunna för resten växla med skaldens stämningar. På sid. 227 säger Aapo: "En tiedä muuta keinoa kuin kiirehtiä kohden Jukolaa, kiirehtiä kalvean kuoleman tähden" (Jag vet inget annat råd än att skynda mot Jukola, skynda undan den bleka döden), på sid. 229 Juhani: "Kaikkialta uhkaa meitä musta kuolema!" (Överallt hotar oss den svarta döden!).
Ibland låter Kivi en viss färg falla över ett längre avsnitt av skildringen. De många rader, där den tavastländska vildmarken lånar sin trista belysning åt människornas sinnestillstånd, behöva ej citeras på nytt. Men det bör framhållas, att liknande svårmodiga dagrar, lånade av den omgivande naturen, ofta sväva även över Almqvists berättelser, ehuru den svenska skaldens skrivsätt alltid verkar mer medvetet än Kivis:[37] "Det blev allt mörkare i luften, i hjärtat, i själen". ("Drottn. juvelsm." 14); — — "skyar av välvande, snabbt förändrade skepnader drogo fram över Stockholmshimmeln och eftermiddagen gick att bliva afton. Utan att vara vidskeplig gav hon sin gärd åt den allmänna naturen och kände sig förskräckt utan viss orsak". ("Drottn. juvelsm." 36).