Den ymniga blodsutgjutelsen kring Djävulsstenen ger Kivi anledning att rikligt använda orden veri, verinen samt punainen (blod, blodig, röd) i olika nyanser. Scenen, då tjurarna skjutas, försiggår i åskvädersdager, slakten och uppträdena med godsägarn i höstnattsdunkel. I en sålunda färgad allmän stämning blir de röda färgordens effekt mycket stark.
Redan då skjutningen förbereds, flikar Kivi in färgadjektiv:
Aapo. Tosin kulkee tämä tie yli veristen ruumisten — — (Visserligen går denna väg över blodiga kroppar — —.)
Juhani. Ei auta, vaan ympäri Hiidenkiveä lainehtikoon mustanpunainen veri. (Det står ej att hjälpa, utan kring Djävulsstenen må det svartröda blodet svalla).
Viertola-herrn finner de sju bröderna drypande av blod: "seitsemän urosta, kuin seitsemän yöllistä, mieltä hurmailevaa aavetta, ja veristä työtä harjoittelivat aaveet, verisissä kourissa veriset veitset" (sju kämpar, liknande sju nattliga, sinnesförhäxande vålnader, och ett blodigt arbete utförde vålnaderna med blodiga knivar i blodiga händer). Över denna syn kastar den nattliga lägerelden, uppgjord på "svarta, savrika tjärstubbar", ett "rödaktigt sken" (punertava valo). Och av ännu större suggererande verkan är beskrivningen av eldens första uppflamning i vildmarken: "ylös valahti mustanpunainen liekki, valaisten maata ja jylhää metsää" (den svartröda lågan blossade upp, belysande marken och den dystra skogen).
Hittills har den röda färgen förlänat skildringen hemskhet och prakt. Längre fram uttrycker den de förorättade brödernas vilda, uppbrusande och krigiska lynnesart.
Tuomas. Mutta nyt olemme syöneet veristä lihaa, hengittäneet murhan veristä höyryä, ja tässä seisomme, veriset puukot verisissä kourissamme, veriset aina kyynäspäihin asti. Suokoon Herra teidän ottaa ajoissa sanastamme vaari, me muutoin teemme tämän yön kauhistuksen helvetiksi. (Men nu har vi ätit blodigt kött, andats mordets blodiga ånga, och här står vi med blodiga knivar i våra blodiga händer, blodiga ända till armbågarna. Give Gud, att ni i tid tar våra ord i akt, annars gör vi denna natt till ett fasansfullt helvete).
Hos Almqvist finner man motsvarigheter i "Amorina" (172,321,322), dock icke poetiskt jämbördiga med Kivis rader. I "Signora Luna" (171) är rött vredens färg ("vredens dunkelröda glöd").[38] Också andra hos Almqvist högt drivna färgeffekter locka till jämförelse. Den vita färgen får hos honom skiftande symboliska betydelser och även när han, som andra, låter den känneteckna andakt, religiös vördnad, godhet, mildhet och oskuld, når hans färgsymboliska poesi en utomordentlig stämningsstyrka. Jag griper bland till hands liggande citat några få: "Endast vitt duger i himmel och jord. Endast det vita räddar och hjälper." ("Drottn. juv." 195); Adolfine: "Mitt samvete är rent och vitt, rent och vitt, rent och vitt. — Amanda: Ja, jag är ren och vitklädd". ("Drottn. juv." 267); "Vår vita, eviga, trofasta förening". ("Amorina" 173); Johannes (till Amorina): "Du heliga, ljusa, vita, du dag." (376); "Detta tak, skönt genom själva sin vithet, — vilar över oss likt höjden själv, det Stora, Omätliga och Eviga". ("Målaren" 210).
De citat, där skalden låter likhetstecknet mellan färgbeteckningen och de själsliga företeelserna synas, torde sakna motsvarigheter i "Seitsemän veljestä" Hos Kivi utvecklas i stället den i fina antydningar utförda färgsymboliken. Söndagsscenen i Eeros torp är en strålande dikt, där vemodets gråa, hoppfullhetens blåa och sagostämningens gyllne färgtoner slutligen flyta samman i den religiösa känslans och moderskärlekens skinande vithet. Här finns en uppsjö av originella bildlika uttryck: För frid: "sunnuntai-lakeassa tuvassa" (i den vida, hälgdagsstilla stugan). För oskuld: "lapsuutesi valkea viiri" (din barndoms vita vimpel). För lugn glädje: "lehditettynä lattia hymysi" (lövat log golvet) och "poutapääskynen siellä väikkyi, keveänä ja vilkasna kuin onnenlapsen aatos" (högsommardagens svala svingade sig (där uppe), lätt och livlig som den lyckliges tanke). För vemod: "maailman merien ikuiseen kohtuun" (i havens eviga sköte); "rauhan ikisatamaan" (i fridens eviga hamn); "Tuonen viita, rauhan viita" (Tuonis dunge, fridens dunge) och slutligen "Kultakehdoss kellahdella, — kuullella kehräjälintuu" (Gungas i gyllne vagga — lyssna till nattskärran), två rader vilkas stämningsfärg icke torde kunna överflyttas till andra språk. För kärleken till hemmet skapar Kivi bildlika uttryck med ett "kultainen" (gyllne), som här får samma varma skiftning som i Kanteletars hempoesi: "kartanon kultainen kaivo", "kultainen akkuna" (gårdens gyllne brunn, det gyllne fönstret).
Hela denna skildring dallrar av besjäling. Den väcker en förnimmelse av någonting glorialikt. När den unga modern slutat sjunga, "satt hon länge tyst, blickande ut genom fönstret och upp mot den heliga, svindlande höjden". Hennes "blåa ögon" sökte "de blåa rymderna" och "av frid skimrade hennes panna".