Men skildringens vita färg? Den strömmar över tavlan ur den molnfria sommarrymden, den finns i glindret bland björkskogens stammar. Den unga modern bär en vitblå duk "lik snön och himlabågen" och "vita linnen och täcken" bida barnet i dödslandets daggiga dunge. I den lugna söndagskvällen sitta Eero och hans hustru, så lyda de sista orden, "på den vita bänken vid ändan av det vita bordet".

Andra drag.

Med ovanstående iakttagelser har prosastilen i "Seitsemän veljestä" ännu icke blivit fullständigt karaktäriserad. I ordställningen observeras samma radikala frigörelse från det brukliga och regelrätta Som i ordvalet, medförande samma verkan: att personligheten kommer till sin rätt och språket får glans och liv. Ju djärvare omkastningarna av den normala ordföljden äro, dess mer originalitet och storslagenhet måste det poetiska innehållet äga, om icke det hela skall slå över i förkonstling. Hos Kivi saknas sällan denna nödvändiga samstämmighet mellan formens och innehållets originalitet. Med den fria ordställningen sammanhänger prosans starkt förnimbara rytmiska karaktär, som i förening med ordens toneffekter höjer de lyriskt gestaltade partiernas skönhet. Däremot söndrar rytmen i Kivis prosa ibland intrycket av hans realistiska verklighetsskildring.

Till sist böra några antikiserande stilistiska drag beröras.

De utförliga poetiska jämförelserna ha redan blivit nämnda i förbigående. Ett exempel: — "löysi Timon, joka unipöyryisenä, kohottaen itseänsä istumaan kahisevalta sijalta, pöllisteli häntä vastaan kuin aholla susien riivaama, pyöräpäiseksi saatettu vanha oinas. Ei pysäy hän miehen turviin, joka hänen pelasti petojen kidasta, vaan äkisti, kenenkään luulematta, lähtee hän, hullupäinen, kepoittaen juoksemaan sutten jälkiä; tuolloin täliöin seisahtuu, töpsäyttää jalkojansa ja pöllistelee vallan tuikeasti. Niin katsahti nyt myöskin Timo —" (583 f.). (Hon fann Timo, som sömndurrig, resande sig opp på sitt prasslande läger, stirrade på henne som en gammal gumse ute på fältet, vilken vargarna gjort vimrfielkantig. Han hålls inte kvar hos mannen, som frälsade honom ur rovdjurens gap, utan plötsligt, då ingen kan förmoda det, beger sig den galenpannan trippande i väg efter vargarna, stannar då och då, slår klöven i backen och blänger alldeles förtvivlat. Sådan var också Timos blick o.s.v.).

De bekräftande omsägningarna: "Tämä oli räyhäävä joukko, joka nyt matkusti pitkin tietä" (84), (Detta var den larmande hop, som färdades längs vägen); "Tämä oli tarina, jonka Aapo kertoi veljillensä" (100), (Detta var sägnen, som Aapo berättade för sina bröder) o.s.v. äro talrika. Ibland är den tankeföljd, som repeteras genom omsägningen, mycket kort såsom: "Silloin lausui Tuomas: nyt hillitkäät koiria, veljet, pääsemästä vaaralliseen taisteloon, jossa pian heidän mahansa viillettäisiin! Niin hän lausui —" (374); ("Då sade Tuomas: nu bröder må ni hindra hundarna att ge sig in i den farliga striden, där deras magar snart fläckas opp! Så sade han —"). Ibland åter bekräftas på detta sätt innehållet i en hel rad av sammanhörande situationer. Sedan varje broders senare levnadsöden skildrats, följer vanligen ett slutstycke: "Niin eleli hän (Aapo) rauhaisessa talossansa" — (565), (Så levde han (Aapo) i sin fridfulla gård); "Näin kulkivat Tuomaan päivät" — (567), (Så förflöto Tuomas dagar) o.s.v.

Händelsernas böljegång markeras ofta genom avsnittens begynnelseord. Av de 282 avsnitten inledas trettitvå med ett "niin", "niinpä", "näin" (så, sålunda) samt en mängd andra med starkt betonade predikat såsom: "Meni nyt päivä" (8), (Förflöt nu en dag); "Tapahtui niinkuin hän käski" (12), (Skedde som han befallde); "Astuivat he muorin matalaan mökkiin" (45), (Stego de in i gummans låga koja) o.s.v. Dessa begynnelseord äro vågkammar. Vågdalarna betecknar Kivi gärna genom ett inledande "mutta" (men), som står i spetsen för icke mindre än sextitre avsnitt. På det sist citerade avsnittet, som skildrar begynnelsen av frieriet, följer ett stycke, vars inledning: "Mutta eukko, jonka huoneessa" (Men gumman, i vars hus) o.s.v. redan verkar ett grand nedstämmande. Och vid följande avsnitts början: "Mutta mökin ovi kirahti" (Men kojans dörr gnisslade) har stämningen nått sitt minimum. På samma sätt: när bröderna omringats i skogen och skallfogden sagt dem en sarkasm, börjar ett nytt kapitel med stegrad handling: "Niin haasteli vouti veljeksille, jotka pahoin peljästyneinä rynkäsivät ylös" (Så talade fogden till bröderna, som svårt skrämda störtade opp) o.s.v., medan de bedrövligheter som sedan skildras ge karaktär åt övergången till följande avsnitt: "Mutta koska tämä viimeinen toimi oli tehty" (Men då denna sista förrättning var gjord) o.s.v. — Likheten mellan detta manér och förebilderna hos Homeros är ju uppenbar!

Huruvida de antikiserande dragen i Kivis stil överförts omedelbart ur antikens litteratur eller böra betraktas som Runebergreminiscenser, må lämnas oavgjort Då Kivi engång synes ha studerat Homeros, är väl sannolikast, att intrycken härstamma därifrån, men att de stärkts vid läsningen av Runeberg.

I detta sammanhang böra kanske också ett par enstaka Runebergreminiscenser anföras. Om brödernas svält och den energiska dikesgrävningen under kampen mot frosten, som två gånger härjar deras nyodling, bör räknas med bland dessa, (Se Aspelin-Haapkylä i "Aika", jan. 1911) torde kunna sättas i fråga, då verkligheten här i landet under det årtionde "Seitsemän veljestä" skrevs onödiggjorde ett litterärt underlag för en dylik skildring. Som stilistiska överföringar från Runeberg få väl däremot betraktas bilderna "kuin hauta oli äänetön ja kylmä tämä yö" (denna natt var stum och kall som en grav) (462, upprepad 465 — jämf. "Den döende krigaren", första strofen) och "sellaista vaimoa hän kohdelkoon ja pidelköön kuin omaa silmäteräänsä" (485), (en sådan hustru må han omhulda som sin ögonsten — jämf. "Elgskyttarne": "gå så med din hustru till doms, som du går med ditt öga!").

Slutord.