Det verk, vars karaktäristik nu avslutas, är en av de märkligaste skapelserna inom 1800-talets nordiska prosadiktning. Med större skäl än Asbjörnsens "Plankekjörerne" och andra likartade skildringar kan "Seitsemän veljestä" sägas ha frambragt ett stycke "naturalism före naturalismen". Men Kivis betydelse ligger dock mindre i betraktelsesättets och stilens rent naturalistiska drag än i den sällsynta omedelbarheten och friskheten, som överhuvud kännetecknar hans skildringar av vardagslivets företeelser. Han har lyftat den torftiga och förbisedda finska novellistiken till en höjd, som inget sexti- eller sjuttitalsalster i Sverige eller Finland ens kommer nära, innan Strindberg framträder med "Röda rummet". Och det kan sättas i fråga, om icke "Seitsemän veljestä" allt ännu intar främsta platsen på allmogeskildringens område inom finska och svenska litteraturen.
Skenbart bär en bok som "Hemsöborna" längre, ej blott genom stilens frihet från lyriskt romantiska element utan än mer därför, att Strindberg som ingen annan avslöjar de materialistiska åskådningar, som innerst behärska allmogelivet. Även Kivi gjorde ett sådant avslöjande, men hans syn på stoffet kunde dock aldrig bliva en Strindbergs. Kivi tillhör själv allmogen. Byn är hans miljö, hans hemvist, det käraste han äger. De människor, som fylla hans verk, äro icke blott föremål för hans skarpsinniga iakttagelser: de omfattas med en kärleksfull sympati, vars kraft att förena dikt och sanning till slut visar sig överlägsen den Strindbergska bygdenovellistikens satirbetonade berättarkonst.
En sådan företeelse som Kivi är helt visst sällsynt i varje lands litteratur. Allmogelivets skildrare och skalder synas ej förmå undvara den ofta degenererade och bygdelivsfientliga överklasskulturen och framför allt inträffar detta, i fall deras verk omspinner sådana vidder som Kivis. Häraf följer, att författarna i viss mån tvingas att betrakta bondelivet och naturen med en utomstående främlings blick och att de lantliga näjdernas mest egenartade poesi icke återfinnes i deras verk.
Kivi förblev livet igenom främmande för överklassens kultur och åskådningar. Det var hans lycka. Det möjliggjorde hans realistiska bygdediktnings friskhet, kärvhet och kraft. Men hur hans poetiska uppfattning kunde vinna en så högt utvecklad finhet och hur han fann sina sällsamt sköna ord för själslivets företeelser — detta kan blott spörjas, ej förklaras.
Noter.
[1] Jämför V. Tarkiainen, Aleksis Kiven kouluvuodet, Valvoja 1909, därifrån även andra uppgifter lånats.
[2] Jämför ovanstående uppsats.
[3] Enligt Tarkiainens uppgift återfick Stenvall senare dessa hundra mark. I det redan anförda brevet till Th. Rein, som av Tarkiainen citeras, ordar han om fördelningen av inkomsten från "Seitsemän veljestä": — — "Gå till först, detta skall ändå göras, och lyfta 700 mark, i kraft av denna fullmakt, som, skriven enligt Borgs formulär, här medföljer, var god och betala Cygnæus, fröken Bergbom och Törneroos. (En sak tänker jag på: försök på skämt fråga Törneroos, om han inte ville låna mig 50 av dessa 100 m. så att jag finge mig en överrock. Vi båda äro ju liksom små medbröder i Apollo. Överrocken behöver jag nödvändigt nu, då jag i mars res till Borgå socken till läneagronomen för att lära mig jordbruk, och denna nuvarande (överrock) redan är så dålig, så trasig, att jag knappast täcks gå ut med den").
[4] Data anföras enligt V. Tarkiainen, Seitsemän veljestä s. 11 f. Övriga i manuskript bevarade arbeten av Stenvall kunna här förbigås. Av större intresse än dessa vore det sannolikt förlorade manuskriptet till ett Aino-drama, som enligt uppgift i "Helsingfors Tidningar" den 5 mars 1861 belönades med ett pris om hundra mark i en tävlan, utlyst av deltagarna i studenternas dramatiska övningar.
[5] Här nedan ges en redogörelse för Ahlqvists "Seitsemän veljästä"-kritik i "Finlands Allmänna Tidning". Den börjar: "Det var i en föga lyckosam stund Finska Litteratursällskapet fattade beslutet om detta arbetes offentliggörande, ty derigenom har Sällskapet ådragit sig sjelf befogadt klander, hr Kivi medömkan och löje och den finska litteraturen både klander, medömkan och löje. Denna litteratur har hittills sluppit de dåliga böckerna; nu har F. Litteratursällskapet förskaffat den en sådan. I ifvern 'das theure Vaterland zu retten', trodde man sig i hr Kivis 'Seitsemän veljestä' finna någonting urfinskt, någonting äkta tschudiskt, som skulle med ens lyfta den finska litteraturen på ärans höjder och i all sin glans och originalitet visa den mongolisk-turanska anden. Man stoppade öronen till för de försigtigares varningar, hvilka sade, att ett konstverk, för att vara sådant, bör vara skönt såväl hos Arier som Turaner, såväl hos Fransmän som Finnar, men att berättelsen 'Seitsemän veljestä' ej allenast ej var skön, utan genom att rått måla det råa var positivt oskön och dertill ännu i hög grad tråkig. Detta och annat dylikt tal ansågs för opatriotiskt eller såsom kommande från personer, hvilka ej förstodo sig på det sköna och originela. Och sålunda lyckliggjorde man den finska allmänheten med en roman, som lika mycket liknar t.ex. någon av W. Scotts romaner som en kalmuckisk buddhabild liknar den belvedereska Apollo.