"För detta omdöme skall man ropa ve och jemmer över ref.; men han är öfvertygad att hvar och en, som har en smula skönhetssinne — hvad säger jag, skönhetssinne! nej, blott en smula anständighetssinne, — skall instämma i detta omdöme, nb. om han förmått, icke genomläsa arbetet, hvilket ej torde vara fallet med många utom korrekturläsaren och undertecknad, men deri genomögna några tiotal sidor".

Nu följer Ahlqvists referat av händelseförloppet.

Detta är i tvänne avseenden missvisande. Till följd av att kritikern icke finner någon sammanhållande tanke i verket, blir hans uppräkning av episoderna sådan, att publiken måhända öfvertygas om anläggningens löslighet. Men referatet är också direkt oriktigt. Där yttras, "att bröderna påträffa länsmannen, hvars förrättning de på ett så opassande sätt stört". I romanen får man icke veta, vem ifrågavarande funktionär var; han skymtar blott ett ögonblick i berättelsens bakgrund. Men sammanhanget ger vid handen, att han icke kan ha varit identisk med länsmannen. Vidare säger Ahlqvist "att på hemvägen från Impivaara inträffa två slagsmål". Ingendera af de uppträden som åsyftas kan kallas "slagsmål" och det ena kvarlämnar dessutom ett intryck alldeles motsatt det som Ahlqvists referat väcker.

"Detta är nu", fortsätter Ahlqvist, "det torftiga, barnsliga och löjliga innehållet i den 21 tätt tryckta ark upptagande romanen. Att deri förekommer ingen tillstymmelse till intrig, synes af det föregående. Lika litet finner man i den någon skymt af karaktersteckning. De sju bröderna likasom andra deri förekommande personer äro skuggor, hvilka tala och handla på ett och samma sätt. Endast den äldste och den yngste af bröderna kan man urskilja såsom försök till karakterer; den förra är den vildaste bland de vilda och den senare är, såsom förut nämndes, brödralagets geni och qvickhuvud. Ingen scen af ömmare innehåll förmildrar den monotona råheten, ingen kvinnofigur gör afbrott i det vilda karllifvet, ty gumman med sin dotter i början af berättelsen skymtar likasom i slutet deraf hastigt förbi, och de kvinnor, som blifva brödernas hustrur, omtalas endast i korthet på de sista sidorna."

På denna punkt framtvingas åter en kritik av kritiken. Som varje läsare vet, "omtalas" ingalunda brödernas alla hustrur "i korthet" utan några av dem karaktäriseras tvärtom grundligt. Och framför allt: tack vare den vackra skildringen av Eeros unga maka förmildras "den monotona råheten" så påtagligt, att referatets grella oriktighet icke kan undgå någon. Icke utan häpnad konstaterar man, att Ahlqvist om scenen på ängen endast säger, att den "väcker fasa", ehuru just här en kvinnofigur "gör avbrott i det vilda karllivet"!

Jag citerar vidare:

"Af författarens framställning är det svårt att komma underfund med, hvad han egentligen åsyftar med sitt arbete. Den råa sjelfviskhetens kamp med civilisationens, samhällets och religionens makter och nedböjande under dessa hade kunnat framställas med hans material, men har ej lyckats författaren. Dessa makter representeras i boken af klockaren, länsmannen och den osynliga prosten; men antingen gäckas de af bröderna, såsom klockaren, eller uppträda de med en obegriplig slapphet mot dem, såsom prosten och länsmannen.

"Bröderna gripas väl skoftals af ånger öfver sitt obändiga lif; men vid minsta anledning frambryter den förra vildheten och ännu i slutet är deras religiositet högst tvifvelaktig. Deras flyttning ut i vilda skogen och uppbrytandet af ett nybygge derstädes hade ock kunnat i skickligare händer blifva en intagande tafla. Skildringen af den successiva förbättringen i nybyggarnes yttre likasom i deras inre lif hade kunnat erbjuda intresse; men en sådan skildring roar icke författaren, som endast i förbigående berör dessa omständigheter, medan fyra femtedeler af arbetet egnas åt denne författares älsklingsämne: målandet af vild kraft, hejdlösa sinnen och våldsamma uppträden.

"Och deri förfar han med virtuositet. Det har troligen aldrig tryckts någon bok någonstädes i verlden som innehölle så mycket skällsord, svordomar, hädelser och råa skildringar som denna. Nästan utan afbrott sargas läsarens känslor af de mest oblyga uttryck. Skällsord sådana som; sika, lurjus, konna, pöllö, ryökäle, kelmi, rakki, rakkikoira, hunsvotti, tyhmä pässi, vuohipukki, kalmukki, koirankuonolainen, villipeto, piikkisika, sonni, sarvipää sonni, nuijapää sonni, musta sonni, lunttu (för fruntimmer), aasintamman varsa (också för fruntimmer) och otaliga andra dylika begagna berättelsens personer oupphörligen till hvarandra. Uttryck sådana som: 'pidä leipäläpes kiinni', 'kitas kiinni', 'turpas kiinni', 'kuinka ön turpas laita', 'saatpa muutoin vastoin kuonoas', 'hellitä kaulukseni, saatpa muutoin vastoin klanias, etkö sinä, perkeleen juuti, hellitä', 'viekäät kakaranne hiiteen', 'mene helvettiin, keskustelemaan perkeleen kanssa', 'likistänpä sinut muutoin että rapas lentää', 'kävelee pitkin kyliä ja tekee piioille lapsia', hvaraf boken hvimlar, äro sådana, att de ej skulle tolereras i en hållstuga. Ännu oftare än skällsord anträffas deri svordomar; de lindrigare: hiisi, peeveli, peijakas, sarvipää, likasom de gröfre: helvetti, perkele, saatana, förekomma i otaliga variationer och ofta med en originalitet, som väcker förfäran.

"De religiösa begreppen och känslorna förlöjligas och såras ofta med den mest otyglade frivolitet. Så förekommer ss. 177—179 en travesterad predikan, full af gäckeri. Scenen på ängen ss. 302—303 väcker fasa. På ss. 66-67 anträffas följande förklaring om åskan: 'Jumala jyrää peltoansa, jyrää ja livauttelee oikein makeita iskuja sonninsuoroisella piiskallansa'. Endast den, som förstår ordet sonninsuoroinen, kan rätt fatta det ohyggliga i detta skämt.