"Hvilka begrepp om det sköna (för att icke säga om det anständiga och passande) denne författare har, synes nog af det redan anförda. Följande godbit från ss. 30—31 må ännu intagas såsom prof på hans smak."
Här följer citat av ett burleskt ställe, som berörts i annat sammanhang. Det återfinns i den illustr. uppl. på s. 47 f.
"Det är icke möjligt", fortsätter Ahlqvist, "att till något civiliseradt språk öfversätta denna oerhörda råhet. Bläcket och trycksvärtan rodna vid återgifvandet deraf, men de som icke rodnat, äro vederbörande i Finska Litteratursällskapet, som till tryck befordrat sådant vanvett.
"Till all lycka är författarens framställningssätt sådant, att endast den fastaste föresats gör det möjligt att läsa boken igenom. Ehuru alstret neml, skall vara en novell eller roman, upplöser sig berättelsen deri i ändlösa dialoger, hvilka just äro späckade med det blomsterspråk, hvaraf här anförts några prov, och hvilka göra, att de flesta af de få läsare, som Novelli-Kirjasto numera har, med leda skola kasta boken från sig.
"Arbetet är tyvärr en löjlighet och en skamfläck för den finska litteraturen. Särskilt innebär det en arg skymf mot vår finska allmoge genom att låta påskina, att författarens teckningar vore gjorda efter naturen. Denna allmoge är ingenstädes sådan och har aldrig varit sådan, denna boks hjeltar äro; det stilla och allvarliga folk, som uppodlat vårt lands ödemarker och ännu fortfar att göra det, är af helt annat slag än nybyggarne i Impivaara."
[6] Här följer slutet av kommitténs uppsats. Det första avsnittet till orden "Men någonting sådant torde", o.s.v. är skrivet av Cygneus, fortsättningen (enligt Tarkiainen) av Snellman.
"Vår orubbade och orubbeliga tro är den, att sällskapet gjort sig väl förtjent af landets literatur genom det ädelmodiga bistånd, detsamma äfven senast låtit vederfaras författaren af 'Seitsemän Veljestä'. Ehuruväl denna bok ingalunda kan anses motsvara de anspråk på finess, som böra ställas på en upplaga kastigerad in usuni Delphini, innehåller den ändock ett så rikt mått af poetiska egenskaper åt flerahanda håll, att sällskapet har full rätt att tillbakavisa förebråelserna för dess utgifvande med Thorilds oförgängligt sanna sats: intet arbete göres för sina fels, utan för sin merits skull. Ifall man lika hårdhändt, som puristerne hos oss vilja det, i andra länder nagelfore med folkskrifters innehåll, då komme äfven Sådane mästare som Björnstjerne Björnson, den fromme Gotthelf m.fl. jemmerligen till korta. Det enda, som utan barmhertighet borde i och från 'Seitsemän Veljestä' fördömas, vore en tendens till osedlighet och dit hörande detaljer. Men någonting sådant torde äfven den af bitterhet mest skärpta kritik svårligen lyckas derur framdraga.
"En sådan bevisning vore också det mest förvånande konststycke, då man känner, att den ledande tanken i författarens skildring är den, att bildning och god sed äro nödvändiga för menniskans frihet, frid och lycka. En vanlig tendensroman-författare skulle kanske inskärpt denna sanning hos sina läsare genom att i skildringen införa en eller flera representanter för lasten, andra för all upptänklig dygd, och slutat med att grundligen näpsa de förra, belöna de senare — troligen med ett rikt arf eller, ännu känslofullare, med ett rikt gifte. Mera skald, som han är, har Kivi icke ansett detta platta skipande af rättvisan för poetisk rättvisa. Han har icke ens låtit någon enda af de sju bröderna sluta sitt lif i galgen. Det har varit mera enligt med hans skaldelynne att låta dem af egen erfarenhet och eftertanke föras till erkännande af bildningens värde och med egen kraft arbeta sig upp ur deras vilda och råa naturlif till human bildning och sed. Härtill begagnar han inga andra yttre hjelpmedel än ödemarkens absoluta frihet — en anordning, som äfven den vittnar om författarens säkra poetiska ingifvelse. Att hjeltarne valde ödemarken framför det civiliserade lifvets omgifningar, motiveras åter tillräckligt af deras tidigaste uppfostran — eller saknad deraf — och erinrar äfven om ett drag i det finska nationallynnet. Men derför blef det äfven nödvändigt att deras tidigare, af all mensklig sed obundna lif skulle bryta ut i en sådan ytterlighet, i hvilken det kunde bestraffa sig sjelft och framför allt drifva dem att erkänna, ätt den väg, de inslagit, icke var den, som leder till frihet. Måttet för bevismedlen måste angifvas af personernas andliga ståndpunkt; och den, som förmår fatta detta sammanhang i diktens väfnad, tvekar att göra sig till domare öfver det mått författaren här ansett för det rätta. — Men för en kritik, ledd endast af lystnaden att fördöma, är intet i verlden lättare än att framdraga skildringarne ur brödernas tidigare råhetslif såsom profstycken på författarens förkärlek för detta slags målning, med förbiseende och förtigande af det motiv för kompositionen i dess helhet, som föranledt skildraren att med bredare pensel färglägga denna taflans förgrund.
"Vi anhålla att till slut få med några rader resumera vår grundmening angående detta ämne. Skulle en purifierad upplaga af 'Seitsemän Veljestä' anses oundgängligen nödvändig, kan och bör endast den mer än tillräckligt varnade och varskodde författaren sjelf erhålla uppdraget att verkställa en sådan reningsprocess.
"Men menar Finska literatursällskapet, att det bör nedlåta sig till redskap för den med tillintetgörelse hotande förföljelse, som med större bisterhet än någonsin förr riktar sina anfall mot den i så många hänseenden hårdt pröfvade författaren af 'Seitsemän Veljestä', känna sig undertecknade af förnuft och samvete förbjudna att gå dylikas ärender; och vi utbedja oss i sådant fall tillstånd att afsäga oss det hittills så hedrande förtroendet att fungera såsom ledamöter i sällskapets skönlitterära sektion."