Min själ är död. Dess hägring blott du såg. Nu, låt mig tala! Du ser, hur snårens granna blomblad dala i mina lätta fjät, och tror mig gå mot någon synrand, lockande och röd, mot något fagert fjärrans älskogslycka. Du sagt jag lekt med dig. Det var ej lek. Du sagt jag svikit dig. Det var ej svek. O, att du kunde tro mig och förstå: ditt liv, men aldrig mitt, skall kärlek smycka! Må vara — kärlek spirar upp, som gräsen i ljumma rägn, hos milda kvinnoväsen.
Men den, vars själ blev skapt för striden, gärningen, som på ett enda kast med lyckotärnängen satt in sitt vara och går fram längs stupet, som hänger över molnens tåg i djupet, han kan blott älska, när med fot i dans han fjället når, där morgongryet skänker sitt röda vin i rymdens skål, som blänker, och världen strålar i hans segrars glans.
Mig blev ett kall, ett rikt, ett enda, givet. Jag ville sjunga mig igenom livet. Som skalden diktar och som målarn målar, jag ville sjunga solar, stjärnor, strålar, och rägnets härlighet, när färg vid färg dess båge stryker över fjärran bärg. Jag ville sjunga om den vita staden, min stad vid nynnande, smaragdgrön flod, och eldflugsstrimmad natt med gräsen, bladen, i dallring, vignens susning i mitt blod. Jag sjöng. Min sång — var aldrig — svek och sken.
Hur månget diktord är ej bjäfs, som pryder, ty ordets tysta väsen sällan tyder en man. Han löser ut dess själ i luft, blå, tindrande och kall som hans förnuft. Han sovrar språkets glosor, en för en. Hans vers är ädelsten vid ädelsten, den outgrundligt rika vid den tomma. Men i en kvinnas sång dess världar blomma.
Han.
Jag tror du gör ett diktords ande fri.
Hon.
Min gärnings dag är slocknad och förbi.
Så vemodsvekt blir ordet på min tunga,
ej bittert mer, när gammalt féeri
i minnet spökar. Allt blir skymning bara.
Nu har jag föga mera att förklara.
Jag kunde leva, när min ton var fri.
Jag kunde älska, när jag kunde sjunga,
nu — icke mer.
Helt visst, jag håller av dig.
För varje fattigt skiljemynt jag gav dig
du skänkt mig guld, rent, härligt guld, i byte
Jag ser det för mig, som man ser ett smycke
man längtat äga sedan många år.
Man dras till det som till ett ungdomstycke,
en gammal dröm, som ej ur hågen går.
Men när ens anlet, tärt av spleenens sår,
i spegeln röjer själens dolda lyte,
då vet man — —
Han.
— Du för mörkt, för tröstlöst målar! —