Hon.
— — då vet jag, att kring smyckets gyllne nålar jag aldrig, aldrig vira vill mitt hår.
Han.
Förtvivlat syns mig livet, när dess botten ur ytans glada vågor sticker fram — så sorgligt meningslöst som mellan brotten den svarta banken med sitt vrak i slam. Dock, kraftens ursymbol är gröna havet och kraft vår livsnerv. Ej din kraft är all, fastän du sveks på dina solårs kall och spanar vid var aftonskymnings fall dit ut, där ditt Atlantis vart begravet.
Ditt hopp är bräckt. Din tro, den ljusa, unga, man slagit har till blods med nävar tunga. Du drev i livet ut med lätta vindarna, och skärgrönt unglövssvaj i vägkantslindarna dig hälsade, och dig var ljuvt att gå. Och sen — jag skildrar fritt — —
Hon.
Och sen?
Han.
Förstå din sång var kanske för de vises skrå en svårlärd sak. Man vill ju passa på, att ej nån biväg vilseför adepten. Man vara vill till hands att stänga grindarna, ibland, förstås, att öppna dem också, i fall prestanda stämma med recepten.
Hon.