O, låt mig slippa säga, när och var och hur min konstnärsväg i kärret bar! Du stod ej vid min banas branta stup. Du anar ej min livsförtvivlans djup. Du tror jag äger kraft. Det är ej fallet. För mig var kallet kraften, kraften kallet. Ett mannaverk kan brännas ner på bål och födas om som eldförstörda skogen, som spirar fram ur brända stubbars kol och blir, med åren, åter blomningsmogen. Jag är ett träd blott vid en enslig älv, på stupet fallet. Ej jag sår mig själv. Men långsamt grönskan flyr, vill gärna skona, och fåglar sjunga i min döda krona.
Han.
Vad det blir mörkt. Vi se knappt mer varandra.
Mot livets gräns av frost ditt tal mig för.
I dina spår allt tyngre blir att vandra.
Inom mig någonting för evigt dör.
Hon.
Det är din kärlek. Jag ej döda vill. Jag vill dig älska, men jag kan ej, kan ej. Blott dagen med dess sol hör kärlek till och nattens blå med molnet, stjärnan, nyet. och aftonskymningen och morgongryet med dimmorna, med dagg och fågeldrill. Jag är en vandrerska, som stilla glider i egen skuggvärld bortom dygnets tider. Jag bär en ros, och ung och purpurröd den doftar i min hand, fast jag är död.
Dimman över slätten.
Ur dikena gled morgondimman kall. Längs vägens kant av ler låg slättens landskap och drömde, obekymrat om sitt grannskap med girigt hav, som sjöd bak dynens vall. Det vaknade, helt långsamt, till sin dag av sol och blåst och vita långfärdsskyar och sävlig arbetsid i gamla byar, där tiden flyr vid sus av kvarnvingsslag.
Ännu blott här och där en liten fläck av slätten steg ur morgonväktens dis i grå belysning fram: en landsvägshäck, en kyrkas torn, en bondgårds frontespis. Allt annat var ett dugghav utan gränser, bakom vars tomhet ingen synrand glänser.
Längs vägen skred en man. — Som fjärlar kretsa en afton kring en facklas bloss i ringar, allt trängre, trängre, och till dödsflykt hetsa i eldens trollglans sina skira vingar, hans tankar irrade kring samma punkt sen många dar:
"Hon stod mig mera nära än någon annan kvinna. 1 mitt blod sjöng hennes blod; — i mina drömmar slingrades de tunga rankorna, med blommor skära, av hennes drömmar; — höll jag hennes hand, brast vart bekymmers moln itu och skingrades. Det flöt från den en ström av levnadsmod i min. Kring henne blev det gamla ungt. Och hennes själ, där ödet, bärgskredstungt, så tidigt härjat, där de djupa såren så länge blött, mig tjusade ändå som stilla aftonvidder, dunkelblå, som unga björkars blänk och svaj i våren.