Vad hade den väl en gång gömt? Kanske hans tarvliga utrustning, när han som fattig men strävsam bondpojke från Innertavle kom in till Umeå för att där söka sin lycka som borgare och handelsman? Kanske hade den lilla ”kistalarikan” — trasig också den — en gång gömt farmors förtorkade brudkrona och farfars brudgumshandskar.
Nu gömde både den och hela kistan papper och åter papper, fragment av en släkts liv genom tre generationer. Ja, vad allt fanns här inte! Där fanns farmors fars testamente, skrivet med darrande och slingrig piktur. Farmors far! Vad visste jag om honom förut? Ej ens hans bild fanns någonstädes. Men med den döda och högtidliga rösten ur graven steg han med ens som en personlighet in i de kända släktleden. Och här och där såg jag glimtar av hans livsmiljö, det var auktionsprotokoll och lagfartsbevis, köpehandlingar och kontrakt.
Om farfarsfar däremot ej ett ord. Det var nog en man, som hade föga med papper att skaffa, sitt livsord ristade han med plogen i den västerbottniska jorden.
Klart trädde farfars egen enkla och strävsamma tillvaro i ljuset med sina fröjder och bekymmer, utom dagboken fanns det brev och handlingar. En skymt gavs också av fars barndomsår, till den tid, då han med bröderna satt på den lilla vindskammaren och tog itu med studierna.
Allt detta gömde den oansenliga lilla kistan, detta och mycket mer. Ty med släktkrönikan trädde också något av det gamla Umeå och det gamla Västerbotten i ljuset med nya sidor och detaljer. Ty varje borgare måste ju på något sätt gripa in i hemstadens liv, så mycket mer på denna tid, då man levde hela livet ut i sin stad.
Så läser jag t. ex. på ett gulnat papper om när farfar år 1865 till byggnadskommittén för flickskolebyggnaden ”upplät och försålde sin bodtomt, belägen å öppna planen emellan Kyrkotorget och Rådman Schildts trädgård å ena sidan samt sjögatan och elfven å andra emot en öfverenskommen köpeskilling av Femtio Rdr. Rmt.” Huru många gånger sprang jag ej i min barndom med fläta och bokväska över den tomten utan att ana, att jag gick på farfars gamla mark! Men det var i tonåren, då man liksom ej tror sig född ur det förgångna, utan skapad och fri, utan rot och utan krona. Om släktens djupa liv i var individ anar man intet.
Men nu, då jag tömde den lilla kistan, då anade och visste jag det. Och släktens liv blev på ett alldeles nytt sätt levande i mig, med ansvar och plikt att ta var erfarenhet väl tillvara av vad de gamla lidit och lärt, drömt och fullbordat.
Och som det väl är grundtanken just i vår västerbottniska hembygdsförening kom den tanken för mig att i dess bok berätta om vad jag fann, då jag gick tillbaka till det gamla. En liten omålad kista bara, men full av en gången tids enkla vardagsliv och strävanden.
Allt bråtet på vinden är skingrat och borta. Men den lilla grå kistan tog jag till mitt eget hem. Nu har den fått ett nytt lås, ty den får ej längre visa sitt inre för vem som helst. Men själv skall jag måla den med västerbottniskt mönster med brokiga blommor och blader. Och den skall stå på en hedersplats och vara mitt anspråklösa familjearkiv.
Kanske också något mera. Ty bland allt det andra gömmer den även några gamla papper av mera allmänt intresse. En tjock packe bär utanskriften ”Lambertska arvet” och innehåller några papper, som numera kanske äro sällsynta nog i Västerbotten. Och några tjocka, grå ark äro fullristade med sirligt präntad stil. Det är t. ex. protokoll från syneförrättningar från början av 1800-talet och en del strödda anteckningar, mest uppifrån lappmarken.